Krönika

Karin Magnusson

ÅSIKT

Samförståndsneurotiker längtar till ”Solsidan”

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Solsidans” succé är monumental, två och en halv miljon människor såg första avsnittet av nya säsongen i söndags.

Kollegan Virtanen hittade tidigare i veckan en tänkbar förklaring till seriens popularitet när han konstaterade att vi är ett land som snart uteslutande är befolkat av moderater. Som alltså tittar på andra och lite mer lyckade, lite rikare moderater med större turbogrillar och blankare sidenblusar.

Det är ett intressant spår.

Sossigt trovärdig radhusunderhållning med bred identifikation kan aldrig bli lika rolig att titta på som att se de stenhårt tuktade och tunnelseende uppåtsträvarna i Solsidan – eller verklighetens Saltsjöbaden.

För som sammankallande ordförande i Föreningen för Svensk Humoranalys menar jag att det är karaktärernas envetna strävan vi skrattar åt. En god vän till mig kunde under många år inte gå på NK. Varje gång hon gick in genom de tunga portarna och styrde stegen mot rulltrapporna och sminkdisken blev håret torrt och livlöst och porerna växte. Runt om henne gled de svala eleganterna förbi, med ingen tyngre last att bära än sin Jackieväska från Gucci och sin obekymrade självklarhet.

Min kompis lever i dag ett normalt liv, men jag vet att hon blir hjälpt av att se hur ”Solsidans” Mickan tar sig runt i vardagen med hårt spända axlar. För det kräver hård ansträngning att passa in i den bekvämt bakåtlutade förorten - och en nation av ljusa och fräscha livsstilsmoderater behöver en komisk ventil.

Frågan om huruvida ”Solsidan” hånar eller hyllar den svenska borgerliga livsstilen var uppe redan på förra årsmötet för Föreningen för Svensk Humoranalys, men bordlades i väntan på aktuellt jämförelsematerial.

När så säsong två av ”Grotesco” visades i höstas kunde nya observationer göras.

”Grotesco” demoniserar och skändar alla kända svenska livsstilar i vårt land. Det är en humoristisk horunge med en snyting mot alla. Sosse-Zombien som gillar korv i ugn och har en bil-pool. Frikyrkofolket som sjunger catchy sånger om att allt är bögarnas fel och villaägare som inte vill att det byggs hem för utvecklingsstörda på allmänningen. Det är en hälsning från nya superdupertuffa Sverige. ”Grotesco” blev kritikerhyllat men nådde aldrig ens en promille av ”Solsidans” tittare.

”Solsidan” är en vänlig och nostalgisk retning. Felix Herngren är en skicklig regissör och manusförfattare med fötterna tryggt på Östermalm. Han har grävt där han står och känner referenserna ner till minsta grillbestick. Han ägnar sig sällan åt provokationer och humorn blir aldrig blir obekväm.

Som representant för Föreningen för Svensk Humoranalys menar jag att ”Solsidans” popularitet har mindre att göra med att vi är moderater, nya eller gamla. Och mer att göra med att vi är en nation av konfliktundvikande samförståndsneurotiker sprungna ur Saltsjöbadsandan. Vi längtar helt enkelt hem.