Debatt

S behöver inte fler dödgrävare

Karin Magnusson om gnälliga (s)ympatisörer

När Mona Sahlin höll sitt tal på Socialdemokraternas förtroenderåd i december sa hon att målet måste vara att alla som kan jobba ska jobba, att det ska löna sig att arbeta och A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. Hon pekade också på det uppenbara problemet att bara 22 procent av svenskar med arbete lade sina röster på Socialdemokraterna, 32 procent valde Moderaterna.

Somliga av oss hörde ett starkt tal från en person som uppriktigt verkade vilja ta vara på människors längtan, drömmar och ambitioner, men som paradoxalt nog i stället hjälpt till att cementera bilden av ett bidragsparti. Nu talade hon självkritiskt om att Socialdemokraterna inte bara kan möta människor i utsatthet utan också måste vara ett alternativ när det går bra i livet. Rimlig eftervalsanalys när de som borde ha varit väljarna inte bara föredrog ett annat parti utan också bytte ideologisk plattform.

Men det är inte en analys som faller alla S- och vänstertänkare på läppen.

I senaste numret av SSU-tidningen ”Tvärdrag” skriver chefredaktören Daniel Suhonen att Sahlins tal utgjorde en dödsattest för en rörelse som mist sin varma blick, hur hon spred kyla kring sig som bara den kan som mist den empatiska kapacitet som kännetecknar en social rörelse.

Han ser tillbaka på en arbetarrörelse som med en varm blick på världen såg människans värdighet och rikedom, medan arbetarrörelsen nu håller på att förminskas till en enda stor plånboksfråga.

Varför Sahlins vision om att folk ska ha ett jobb att gå till inte skulle vara en ”varm blick” är oklart. Och för de flesta av oss hänger jobbfrågan och plånboksfrågan ihop. Arbete och pengar är något som möjligen skönandar kan avfärda som banala frågor man vinner val på. För oss andra är det grundstenar i livet.

I Dagens Nyheter i söndags hakade kolumnisten Lena Andersson på. Socialdemokraterna är alliansens nya vän som jagar efter en förborgerligad medelklass upptagen av den egna plånboken.

Uppgivet beskriver hon ett Sverige där de fackliga rättigheterna urholkas, ”arbetstagare är utlämnade åt godtycke, låg lön, hopplösa skiftscheman, förslitningsskador och maktlöshetens stress, chefens härskarteknik och krav på tystnad om de vill behålla jobbet.”

Detta kompakta mörker, helvetesvandring och gravplats har inte lämnat mig.

Vi är nog hyfsat många som ser ett Sverige där arbetstagare är representerade i bolagsstyrelserna och där man har rätt att vara hemma i många månader med sitt nyfödda barn. Ett land där det stora flertalet har rätt till fem veckor semester och stor medbestämmanderätt på sina arbetsplatser. Ett land av folk som gemensamt har uppfunnit ett substantiv, den klassöverskridande sysslan fredagsmys.

I går lämnade S-valberedning sin kravspecifikation på den nya partiledaren. Det ska vara en person som kan bygga ett starkt lag, leda idédebatt och ihop med medlemmarna utveckla partiets politik.

Det bör nog också vara en person med rejält gott humör, för med de supportrar som gör sig hörda nu behövs inga dödgrävare.

Karin Magnusson