Krönika

Karin Magnusson

ÅSIKT

Pax för att inte bo i eko-skyltfönstret

Den nya stadsdelen – i arkitekternas drömvärld.
Den nya stadsdelen – i arkitekternas drömvärld.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Veckans debatt som kom av sig handlar om en sund kropp i en sund stadsdel.

Norra Djurgårdsstaden i Stockholm är ett bostadsområde som än så länge bara finns på pappret men om två år flyttar de första familjerna in i vad som beskrivits som en modern eko-by med social fostran. 10 000 bostäder och 30 000 arbetsplatser ska befolkas av människor som är beredda att sortera sopor, leva sunt, cykla till jobbet och hålla kroppen i trim medelst utevistelse.

Borgarrådet Joakim Larsson (M) är ordförande i exploateringsnämnden som samordnar projektet och optimistisk när det kommer till människors vilja att anpassa sig och göra lika gott för miljön som grannen gör. I en intervju i Dagens nyheter säger Larsson att ”någon hypotetisk individ skulle kunna strunta i det här, men människor fungerar inte så.”

Den hypotetiska individens eventuella lust att revoltera mot hälsotvånget kommer förmodligen snabbt att kunna identifieras och kväsas av både ”boskolan” och ”områdesambassadörerna” – två slussar som ska hjälpa hugade att ta sig in i eko-värmen. För att uppmuntra till motion och hälsosam livsstil erbjuds de boende en personlig resplan till från arbetet. Att den omgivande naturen verkligen används säkerställs genom uthyrning av kanoter och båtar.

Att förbättra samhället med noggrann planering, skräddarsydda tekniska lösningar och rationellt tänk brukar kallas för social ingenjörskonst. Men problemet för sociala ingenjörer är att människor sällan är rationella. De flesta av oss slits av motstridiga begär. Vill gärna en sak, gör en annan.

En annan ljus och fräsch stadsdel byggd för ljusa och fräscha medborgare är Hammarby Sjöstad i Stockholm. Planen var att området skulle attrahera de bilfria, varför man valde bort garageplatser. Kaos utbröt eftersom bilarna i stället parkerades så nära som möjligt i intilliggande stadsdelar.

I Norra Djurgårdsstaden planeras 0,5 parkeringsplatser per familj eftersom tron finns där hos områdets miljö- och hållbarhetsstrateg, tron på den rationella människan som ställer bilen och ansluter sig till områdets bilpool.

Vilket visar att man missat en väsentlig del av omvärldsanalysen när man planerat.

Inget utmärker den malliga medelklassen mer än viljan att bestämma själv. När man ska ta semester och vart man ska åka. När man ska köra sin bil och vart man ska styra kosan. I Hammarby Sjöstad fick man projektera om och bygga till garage.

Stadsdelar med för likriktad socioekonomisk profil på de boende brukar i normala fall beskrivas som segregerade. När områden blir för likriktade i sin etniska och klassmässiga sammansättning har vi helt enkelt ett problemområde. Men i Norra Djurgårdsstaden är det som annars klassas som problem en tillgång.

Det kommer helt enkelt att bli ett skyltfönster för Stockholms skinande övre medelklass. Vars starka ansvarskänsla för kommande generationer – i kombination med rädslan att straffas ut av grannarna – garanterar att varje plåtburk återvinns och varje PET-flaska pantas.

Pax för att inte flytta dit.