ÅSIKT

Tv:s fel att 80-talister är psykstörda

Vår barnkultur ekar av Joppe

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag växte upp i en konstig, förhistorisk värld där "teveprogram" var ett samlingsnamn för de sällsamma, färgglada fyrverkerier som understundom visades på teve istället för en tjutande testbild. Sådant var 80-talet. Barnprogrammen vi småttingar såg var alla väldigt pedagogiska, fast på ett obehagligt sätt. "Det program som verkligen traumatiserade oss på riktigt, och ja, nu vet jag att de humorlösa 60- och 70-talisterna har tagit udden av begreppet "traumatiserande barnprogram" genom att kokettera med ett påstått kollektivt "Vilse i pannkakan"-ärr, men KÄNN PÅ DEN HÄR, era as: "Rädda Joppe - död eller levande!".

Min generation växte alltså upp med ett program om en liten gosedjursmullvad som hette Joppe och alltid råkade i fruktansvärd nöd, det var liksom det genomgående temat."

Joppe hade en vän också, en alldeles vanlig pojke vid namn Ola, som jämt stod lamslagen och inte visste vad han skulle göra. I varje avsnitt gick det Joppe illa, och så skrek Ola i fasa: "Rädda Joppe!". Det var själva punchlinen, och det var den som gett programmet sitt namn.

Hemma i sofforna satt vi barn fastfrusna i panik, likt rådjurskid inför en framrusande bil som voltar och landar med en blodig smäll bara någon meter bort. Vecka efter vecka samma sak. Visst, i slutet ordnade allt upp sig, Joppe överlevde alltid. Sens moral var hur man skall bete sig i olika nödsituationer. Men vi var alldeles för chockade för att ta till oss informationen. Min lillasyster vågar fortfarande inte låsa om sig på toaletten på grund av ett särskilt hemskt avsnitt där Joppe närapå dog inne i en hiss.

Jag själv minns bara brottstycken av "Rädda Joppe", det som verkligen etsat sig fast är känslan programmet ingav. Den där darrande vetskapen om att det oundvikliga var på väg att ske. Ångesten. Desperationen. Och så den korta lilla stund efter att Joppe räddats undan döden, man förväntades pusta ut men man hann inte se tillräckligt mycket lycka för att lugna ned sig innan slutvinjetten lades på och mörkret slöt sig om en igen. SLUT!

Jag har under sju år bott i Frankrike. Vaggvisorna man sjunger för barnen här handlar typ om glada små möss som springer i gräset. Inga vaggvisor handlar om lättskrämda ekorrar som slår sig fördärvade och bryter svansen, eller om stackars luffare som är halta och blinda och har trasiga kläder, eller om björnar som tycker om blåbär och längtar efter kärlek och vänskap men blir bortsjasade. Vår barnkultur ekar av Joppe, vi har en svärta och ett vemod som är så tyyyypiskt oss. Men aldrig har det uttryckts så tydligt som i det hemska barnprogram som gick på teve när jag var liten.

Är det därför vi 80-talister är som vi är? Vi sägs vara individualister ut i fingerspetsarna. Egenkära, instabila och ytliga. Vi kan visserligen bry oss djupt om saker, men bara i fem minuter. Jag utesluter inte att det är Joppes fel. "Rädda Joppe" lärde oss att det inte är någon idé att engagera sig, för även om man räddar Joppe efter att han har blivit levande begravd i ett sandtag så kommer han att bli kidnappad, våldtagen och torterad i nästa avsnitt. Inget spelar någon roll, allt är en enda fåfäng kamp mot annalkande katastrofer och ond bråd död - det var det budskap vi matades med hela barndomen igenom. Kanske är det inte så konstigt att vi är lite psykiskt störda.

Lisa Magnusson, 27, skriver krönikor för Aftonbladets Debatt-sajt.

Läs hennes blogg här.