ÅSIKT

Barn är skyddslösa och vuxna är idioter

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag betraktar mig själv som en väldigt liberal person. Inte i ekonomisk mening, för jag tror inte på den fria marknaden som en balanserande kraft. Jag tycker att politik skall kretsa kring människor, inte pengar. Och så länge människor inte är jämlika är den fria marknaden ändå bara en illusion.

Jag betraktar snarare mig själv som liberal på ett intellektuellt plan. Frisinnad, tolerant, bra på att inte döma. Om någon berättar något för mig så är inte min första instinkt att köra det förtroendet genom mina egna värdefilter och bestämma mig för om jag personligen skulle kunna befinna mig i den andras skor eller inte. Det finns en stor diskrepans mellan det jag är och det jag tycker är okej.

Liberalism tycker jag handlar just om det: om diskrepans, om det extra takutrymme man tillåter andra trots att man inte själv behöver det. Liberalism är i mina ögon den generositet som springer ur övertygelsen om att alla skall vara fria att tänka och känna och vara dem de är så långt det bara är möjligt.

Jo, jag ser mig som åh så liberal, utom på kanske en punkt. Och den punkten är barn.

Barn har fortfarande förskräckande låg status hos oss. Vem som helst som är klyftig nog att knulla kvalificerar sig som förälder, och omgivningen ser blott alltför gärna mellan fingrarna med övergrepp. Det är ju mycket bekvämare så.

Skrik som skär genom tunna lägenhetsväggar, dunsar och smällar? Mjaa... man vet ju inte riktigt, bättre att avvakta. Den där skygga, konstiga ungen som smyger omkring i samma kläder jämt i utkanten av ens värld? Alltså, man skall ju avhålla sig från att spekulera, va. Det blåmärkta barnet som alltid säger "vet inte" och skruvar på sig när man frågar vad som har hänt? Det är bättre att inte lägga sig i.

Det skall mycket till för att folk skall ingripa.

Jag menar nu inte att vi borde snoka och spionera och soc-anmäla minsta lilla avvikelse. Vad jag menar är att vi måste bli bättre på att betrakta våra små som fullvärdiga människor. Vi pratar gärna vackert om hur barn är allas vår framtid, men när det kommer till kritan betraktar vi dem å det snaraste som något slags bättre husdjur. Varje förälder vet väl bäst själv, intalar vi oss och tittar bort.

Barn kan inte prata för sig, de kan inte försvara sig, de har inget att sätta emot, ingenstans att ta vägen. De är helt utlämnade till oss. Och jag står inte ut med tanken på att så många av dem far illa. En örfil här, en omild ruskning där, en otålig knuff, hela tiden, det är inte okej. För att inte tala om allt verbalt stryk ungar får ta.

Det borde finnas något slags institut som vakar över alla barn, tänker jag, ett institut som ser till att föräldrarna sköter sig och tar väl hand om sina avkommor och inte skadar dem. Jag skulle kunna driva det där institutet, kuska land och rike runt och skydda de små från de stora. Men barn är så mjuka och skyddslösa och vuxna så idiotiska. Troligen skulle det sluta med att jag behövde omhänderta varenda unge. Och jag har svårt att bestämma mig för om skälet till att jag skulle vilja göra det är att jag är sant liberal eller fascistnazikommunist.

Lisa Magnusson