ÅSIKT

Kollektivtrafiken lockar fram det sämsta i mig

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

"En av mina laster, eller möjligen dygder, är att ohyfsat beteende lätt gör mig ouppmärksam. Sitter jag till exempel på en ytterplats på bussen eller tåget är det fullt möjligt att jag inte alls noterar när passageraren innanför mig reser sig upp och blir stående utan att säga ett ljud. Ja, ibland hör jag inte ens att han eller hon börjar utstöta mystiska grymtande läten. Däremot har jag inga problem att uppfatta minsta vänliga 'ursäkta' utan makar då snabbt på mig så att det går lätt att komma förbi."

Så inledde PJ Anders Linder gårdagens ledare i Svenska Dagbladet. Och ja, det var ju intressant. Själv anser nämligen att det är betydligt mer ohyfsat att försöka uppfostra sina medmänniskor genom att inte låtsas om ickeverbal kommunikation.

Hur svårt är det för PJ Anders Linder att maka på sig om någon vill förbi? Varför vill han att folk skall be honom om ursäkt för att uppmärksamma honom på att han sitter i vägen? Hur svåra psykiska problem lider PJ Anders Linder av när han gör kollektivtrafikåkandet till ett krig?

Detta och mycket mer undrar jag, Lisa MT Magnusson, själv kollektivtrafikshaverist.

Kollektivtrafiken kan visserligen vara ett andningshål. Men den kan lika gärna vara en vardaglig och mycket stark symbol för saker man absolut inte vill men ändå måste, som att gunga omkring i ett kötthav i rusningstrafik en timme om dagen i riktning till och sedan från jobbet.

Då är det lätt hänt att kollektivtrafiken blir en slaskhink för allehanda smutsiga känslor som vi eljest inte vågar leva ut. Själv har jag en fix idé om att jag gärna vill sitta ifred. Inte så att det egentligen gör någon skillnad om någon sätter sig jämte mig, men jag vill ändå att platsen bredvid mig skall vara tom.

Vid längre resor vidtar jag utstuderade åtgärder för att ingen skall slå sig ned. Typ jag lägger mina saker på stolen invid mig, och så sätter jag på mig mina hörlurar och lutar mig mot fönstret och låtsas sova. Normala människor slår sig då hellre ned någon annanstans än att besvära sig med omaket att knacka på mig och försöka väcka mig för att kommunicera att de vill att jag flyttar mina saker så att de kan slå sig ned.

Fast så finns det förstås sådana som aggressivt sätter sig rakt på min väska, även om det finns lediga platser runt omkring. Jag inbillar mig att det är den sortens personer som går omkring och kokar över hur förfördelade de är av livet, själva har de minsann aldrig fått chansen, och nu, nu sitter till råga på allt någon vidrig kvinna och brer ut sina saker på bussen eller spårvagnen eller tunnelbanan, och det är mer än de kan tåla, de sätter sig demonstrativt ned, alldeles för uppe i sina egna problem för att tänka på om det kanske finns något ömtåligt i väskan. Min ipod, kanske. Eller en kartong ägg. Eller ett litet, litet barn som inget ont har gjort världen.

Själv är jag mer passivaggressiv. Jag kan riktigt dåliga dagar få spader på män och hur de bara helt självklart tar en massa plats, obekymrat vräker de sig ned på sätet jämte så att man måste sitta inklämd mot väggen. Jag tänker att de är patriarkatet, och då står jag inte ut, måste smygknuffa på dem så att de flyttar sig, de aporna.

Och ledarskribenten PJ Anders Linder vill alltså att folk muntligt ber honom flytta sig. Jag undrar vad det egentligen är han ser för sin inre syn när han sitter där på yttersätet och väntar på att den jämte skall be om ursäkt.