ÅSIKT

Sluta dalta med delfinerna

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Elise Claeson heter en av Svenska Dagbladets ledarkolumnister, och jag tror inte att det någonsin har hänt att hon har tyckt något som jag har hållit med om. Hon är konservativ, livmoderfeministisk, sorten som gärna åberopar Det Naturliga™, och visst, jag ser vad hon säger, men hennes resonemang känns alltid så trasiga.

Förra veckan skrev hon på Aftonbladets debattsida om vådan av att vara singel. Hon satte likhetstecken mellan singel och ensam, och menade att singelskap inte alls är frihet utan tvärtom något djupt tragiskt och onaturligt. Men ändå, trots det, så subventionerar den svenska staten singelskapet, anser Elise Claeson:

"Inför svenska skattemyndigheter är vi alla singlar och om vi väljer att bilda familj/kan vi inte räkna med skattelättnader. Men om vi väljer att skilja oss och leva som ensamstående föräldrar, regnar det bidrag över oss."

Fast det handlar ju inte om det. Det handlar inte om att staten uppmuntrar folk att isolera sig och leva ensamma och aldrig träffa en endaste käft. Att ensamstående föräldrar får bidrag beror på att de är utsatta, att det är dyrt att vara en ensam mamma eller pappa. Bidrag är inte en belöning, utan ett stöd.

"Att söka gemenskap och trygghet hos staten, inte hos andra människor, är en raffinerad form av ensamhetssocialism", menar Elise Claeson. Jag vet inte vad hon tänker sig skulle vara ett bättre alternativ? Att de som hamnar på obestånd vore utelämnade till sina nära och kära, och sökte ekonomisk gemenskap och trygghet hos "andra människor" istället för hos staten? Det är så mycket jag inte förstår av hennes resonemang.

Och så sättet hon avrundar sin appell: "Människan är ett utpräglat flockdjur och att känna sig utesluten ur flocken skapar en stress som kan göra oss sjuka. Under vår långa samlar-jägarperiod var en sådan uteslutning en dödsdom. Den känslan lever kvar i våra gamla hjärnor. Men i Sverige lyssnar vi inte på den gamla flockmänniskan."

Jag är svårt allergisk mot åberopandet av Det Naturliga™ i intellektuell debatt. Närhelst någon börjar prata om Det Naturliga™ ser jag bara ett argument som är för svagt för att kunna simma på egen hand. Det påminner mig om när jag var liten och mina föräldrar bestämde saker och jag frågade varför och de bara: "För att vi säger så". Det betydde helt enkelt att de inte kunde eller orkade motivera sig. Och herregud, Naturen™?

Naturen™ förespråkar inte alls den varma gemenskap som Elise Claeson vurmar, nej, Naturen™ är ingen välgörenhetsinstitution. Den är grym, den är praktiserad psykopati. Och den är verkligen en allmänt pissig bevekelsegrund.

Ni vet flasknosdelfiner? Alla älskar dem, för de är så söta med sina eviga leenden, och intelligenta är de också, tydligen. Jag lånade en gång en bok på bibblan som handlade om hur kloka, ja rentav andliga, delfiner är. Men sanningen är att delfiner är vider. De mobbar och torterar och gruppvåldtar andra delfiner, man har till och med iakttagit hur de går samman i gäng som sedan fångar in en delfin och håller den som sexslav i månader i sträck. Det är så Naturen™ ser ut. Och vi skulle självklart inte försvara den sortens beteende hos människor bara för att det förekommer i det vilda, hos en art vi gillar.

Nej, Naturen™ är inte ett argument i sig. Den är inte är inte god och bra per definition. Snarare borde vi vara tacksamma över att vi har höjt oss över den.