ÅSIKT

Wennstam berövar helt kvinnor deras sexualitet

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag läser Katarina Wennstams debattartikel om sexuellt våld, och den gör mig fruktansvärt illa till mods. Katarina Wennstam slår fast att sexuellt dominanta män är "uppenbart störda". Hon gillar inte våldssex, och det är med den förfasande blicken hon tolkar det uppmärksammade fallet med mannen och flickan som utövade sadomasochistiska lekar.

Jag har läst domen och man kan sammanfatta den ungefär såhär:

Flickan bestrider inte att hon var med på sexet. Hon kunde närsomhelst ta sig ur det, men det gjorde hon inte. De hade särskilda stoppord, men dem använde hon aldrig. Efteråt ångrade hon sig emellertid. Rättegången handlade alltså inte om ifall hon ville, utan om ifall mannen i fråga borde ha fattat att hennes psyke var skevt och att hon kanske inte ville fastän hon ville.

”Mannen lyckades på en internetsajt få tag på en ung, trasig tjej med självskadebeteende och övertala henne att ställa upp på att vara hans sexslav”, skriver Katarina Wennstam. Men det var flickan som sökte upp honom. Det var hon som drev på. De hade många och långa samtal innan de sågs, och de stämde av före sexet, och under sexet, och efter. Dessa fakta hämtar jag alltså från den utsaga de båda är överens om.

Hon var yngre än hon utgett sig för att vara: 16, inte 18. En flicka, inte en kvinna. Men byxmyndig. Och sexuellt våld blir väl inte grymmare för att mottagaren har ett självskadebeteende? Hon ville våldet, och våldet var inte extremt. Vi pratar svullnader och blåmärken och rivsår.

Katarina Wennstam skarvar, och ljuger, och jämställer detta frivilliga – i efterhand – ångrade sex med den utdragna, tortyrliknande gruppvåldtäkten i det så kallade Stureplansmålet. Hur understår hon sig?

VeckoRevyns sexrådgivare, Hannah Arnhög, undrade nyligen varför det bara är män som raglar runt och är fyllekåta i dokusåpan ”Kungarna av Tylösand”. Svaret är nog att män inte riskerar hela sin sociala status genom att göra det. Och om de råkar illa ut förväntar sig inte omgivningen att de beter sig på ett visst sätt efteråt, rätten kommer inte väga in deras själsliga renhet i domslutet. Det är därför som det bara är kvinnor som går gatan hem med ängslan i bröstet och uppdragna axlar, trots att risken för våld är långt mycket större för män.

Katarina Wennstam har beskrivit de här mekanismerna, och jag älskade hennes sakliga obönhörlighet då. Men jag trodde titeln på boken var ironisk: ”Flickan och skulden”. Tydligen inte.

Definitionen av våldtäkt är en handling som tar ifrån människan hennes sexuella bestämmanderätt. Det kan vara jävligt jobbigt, inte minst om det kombineras med våld. Men att definiera kvinnor som sköra stackars flickiga offer som bara vill ha romantik är inte att lyfta skulden för våldsdåd från deras axlar utan att beröva dem hela deras sexualitet. Katarina Wennstam verkar inte ens märka att hon gör det.