Krönika

Lisa Magnusson

ÅSIKT

Vi kan bara se kvinnor som offer – inte förövare

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag sitter på Ryanair-planet från Göteborg till London och bläddrar förstrött i flygbolagets kundmagasin. På sidan 36-37 en av deras medarbetare: Danija. Hon står naken, inoljad, mot fonden av ett hav där stormen just har lagt sig. Hennes hår vilar vått och vindpiskat mot hennes axlar och rygg. Hon ser beslutsam ut.

”Oj”, säger jag till mitt sällskap. Vi läser andlöst texten om hur Danija är en av Ryanairs vackraste flygvärdinnor, att det är mycket tack vare henne som flygbolagets kalender med avklädda kvinnliga medarbetare sålde slut.

”Jag undrar hur det känns för henne att behöva gå runt på jobbet och dela ut tidningar med nakenbilder på henne själv”, säger jag. Sedan ursäktar jag mig genast, för varför skall hon skämmas, tänk att manlig nakenhet är så avslappnad, naturlig, ja till och med komisk ibland, medan den kvinnliga kroppen är så laddad. Kvinnor är alltid offer.

Det är ungefär som det där åtalet som det stod om i Svenska Dagbladet, det var en notis bara, men den sade liksom allt på något vis. Det handlade om en femtonårig flicka som legat med två trettonåriga pojkar, hon hade alltså gjort sig skyldig till sex med minderåriga. Men Varbergs tingsrätt ogillade åtalet och tillade att ”snarare kan det vara så att pojkarna utnyttjat flickan för att begå sin sexuella debut”. Jag har inte läst in mig på målet, kanske var det verkligen så att man under utredningens gång insåg att det inte var pojkarna som varit de utsatta, utan flickan. Men det var trots allt ändå hon som anmäldes. Och rent spontant, det känns som en förolämpning att inte förväntas kunna vara kapabel till att vara annat än ett offer. Män kan inte våldtas. Och kvinnor kan inte våldta.

Vår sexualitet är nog delvis medfödd, delvis formad i dunklet av vår barndom, delvis ett resultat av de kulturella värderingar som inpräntats i oss. Därför spelar samhälleliga markeringar roll, de formar vår lust och vår syn på oss själva och andra. När en anmälan mot en flicka läggs ned med tillägget att det måste ha varit hon som utnyttjades, om någon, då är det en droppe cement i de sociala murar som kringgärdar oss alla. Och när kvinnor, men inte män, visas upp i Ryanairs kundmagasin så säger det också något. De säger att de kvinnliga anställda kan förvänta sig att ständigt bli bedömda, inte på någon nattklubb på fritiden, utan på jobbet varje dag. Den största hedersutmärkelsen av dem alla är att förevisas som sexuell varelse i företagets tidning, inte för att man är sexuell utan för att man utgör ett vackert onaniornament.

Att Ryanairs personalpolitik ser ut så säger något också om hur de ser på sina kunder. Ryanair skiter i alla utom heterosexuella män. Jag tänker det här, och sedan tänker jag tvehågset att det kanske är respektlöst mot flygvärdinnan Danija att se henne liksom som en stackars utsatt varelse. Det är så svårt att förhålla sig. Det är en ständig balansgång mellan att reagera på hur saker är och att agera för att förändra dem till det man vill att de skall vara. Och nu måste jag sluta, en blek och trött flygvärdinna ber mig att fälla upp bordsskivan under mitt anteckningsblock. Vi skall snart gå ned för landning.