ÅSIKT

Sanningssägarna får mig att hata internet

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Ljug för mig! Ljug för mig!”, ber Håkan Hellström på sin senaste skiva. Och ja, snälla, gör det: Ljug för mig. Eller sluta åtminstone göra anspråk på att sitta inne med Sanningen – den enda, den stora.

Det spelar ingen roll om man bara vaggar ut alldeles stilla på internetvågorna, utan att surfa iväg det minsta lilla. Bråten från allehanda sanningsbataljer flyter ändå alltid i ens väg. Och jag orkar inte.

Jag trodde en gång också på sanningen, på en alldeles särskild internetsanning som skulle göra oss alla fria.

”Klass, kön, ras och sexualitet – alla variabler som tidigare definierat människorna och utgjort grund för våra samhällsanalyser - har i ett slag blivit betydligt mindre relevanta”, skrev jag lyriskt tidigare i år. ”Även om vår bakgrund givetvis färgar vårt sätt att uttrycka oss så finns på internet ändå en möjlighet till en helt ny sorts hudlös jämlikhet.”

Så naiv jag var! Vilka storslagna förhoppningar jag hyste! Till mitt försvar kan jag säga att internet faktiskt var ett ovanligt vackert och begåvat barn, ett barn med stor potential. Inte undra på att man rycktes med.

Men nu. Å ena sidan sanningsägarna: Staten och kapitalet, som river sönder nätet bit för bit. Styckar upp, skärmar in och av, ungefär som kolonialherrarna satt och drog upp afrikanska landsgränser med linjal förr i tiden. För regeringen och näringslivet är internet ännu ett Afrika bara: ett stort, outforskat område som man måste tämja och göra till sitt. Det är antingen eller, svart eller vitt. Att ladda ned en film är detsamma som att sno en bil.

Å andra sidan sanningssägarna: En liten, men högljudd, grupp finniga pojkrumsfår som älskar den fria informationen så till den milda grad att de inte tvekar att sprida desinformation och regelrätta lögner. Är inte det djävligt ironiskt? Jag vet inte hur många gånger jag har hört att talespersonen för Wikileaks, Julian Assange, häktats för sexuella övergrepp på grund av en kommunistfeministisk CIA-konspiration och på grund av att svensk lag stipulerar att ”sex by surprise” (överraskningssex), vilket inkluderar sex utan kondom, är olagligt. Det är bortom debil grabbighet, det är direkt kvinnofientligt.

Jag har försökt påpeka att vi som inte var med borde ge fan i att spekulera loss, och jag har försökt påpeka att en sprucken kondom inte är synonym med våldtäkt i svensk lag, att sex by surprise härstammar från en gammal ordvits om våldtäkt. Men det hjälper inte. Julian Assanges fanclub blir väldigt sur om man ber den granska källor och tänka själv och säga något annat än BÄÄÄÄ. Vilket förstås alienerar alla oss som faktiskt gillar Wikileaks, men som menar att Julian Assange är en helt vanlig människa, inte en superhjälte.

Nu skrivs historia, men framför allt skrivs framtiden. Nu står striden om internet. Jag trodde att det skulle vara självklart vilken sida jag stod på, men jag känner ärligt talat bara en fadd smak i munnen. Jag är så trött på att tvångsmatas med blott alltför enkla sanningar. Det enda jag är riktigt säker på är att om det verkligen byggde på samma princip att sno en bil som att ladda ned en film så skulle jag inte tveka en sekund.