Ska föräldrar kunna måttbeställa barn?

Såg ni Anna Ekelunds senaste krönika ? Hon brukar vara bra, men hennes senaste alster var mer än så, det var bland det mest briljanta jag läst på länge.

"Jag vill ha ett barn med Downs syndrom", skrev Anna Ekelund. Och näe, hennes poäng var inte att hon önskar sig en unge som hasar omkring i birkenstocks och är helt utanför och sedan dör i förtid som nåt slags sämre Jesus fast utan fans. Det hon försökte säga var att man kan vara fin och bra fastän man inte är så jävla lyckad. Att perfektion är överskattat.

Ifall Anna Ekelund redan hade haft en downie så hade ju ingen tyckt illa vara om hennes krönika. Men nu blev det ramaskri.

Det folk vänder sig emot är att hon inte verkar fatta att downs är fel och ovälkommet. Man får nämligen inte tycka att de kantstötta har ett värde i sig, nej, snarare har de ett värde TROTS sig själva. Typ: När de ändå finns så måste man älska dem, men det är ju dumt att skapa dem i onödan. Om livet ger en missbildade citroner...

Jag är för fri abort, det vill jag ändå göra klart. Jag vill att alla skall få välja själva. Jag lägger inte någon moralisk aspekt på att folk gör sig av med sina downies.

Men det är ändå intressant att fundera, inte över spillda korn utan över VAD vi väljer bort och VARFÖR. Det säger ju ändå något om oss och om våra värderingar. Det säger något om vad vi tycker att livet är. Alla har vi vår personliga idé om vad som är misshagligt: Downs kan man välja bort i en handvändning, men sedan. Skall föräldrar helt kunna måttbeställa sina barn? Eller var går gränsen? Ingen önskar sig ju en unge med anlag för cancer, eller dyslexi, eller ens närsynthet. Fine. Men homosexualitet då, borde föräldrarna kunna blinka bort det om de vill? Och alkoholistgener? Fulhet?

Anna Ekelunds krönika trycker långfingernageln rätt in i vår variga, skavsåriga akilleshäl. En enda stor skrattspegel är texten och jag älskar hur den får folk att försäga sig. Ni går på om hur hon verkar se bebisar som något slags husdjur, men det är ju inte hon utan ni som avlivar foster bara för att de är för defekta. För defekta för vad? Det tycker jag att vi skall börja fråga oss.

Vi är på god väg att få ett samhälle där alla freaks måste vända i dörren. Kan vi inte snälla söta med socker uppå skärskåda vår rädsla för det som är annorlunda, innan tekniken hinner springa omkull alla tvivel?