Vill ni ha kärlek eller en knähund?

Jag tog under två år hand om den svenska delen av en dejtingsajt. Europas största dejtingsajt, kallar sig sajten, men jag vet inte om det är sant. Man vägrar nämligen kategoriskt att redovisa några medlemssiffror.

Säkert är dock att en stor del av profilerna som ligger uppe tillhör folk som lockats av löften om gratis medlemskap, upptäckt att de i själva verket inte kan göra ett vitten utan att betala och sedan aldrig mer återvänt till sajten. 349 kronor i månaden per kärlekstörstande sökare.

Så kan man ju också tjäna pengar.

Ja, dejtingsajten jag jobbade för tänkte bara på pengar. Det gör nog de flesta företag.

Men till skillnad från de flesta andra företag så fanns det ingen långsiktighet, inget intresse för att erbjuda en bra tjänst, inget intresse för kundvård, inget intresse för att de som jobbar för sajten skall trivas.

Europas största dejtingsajt var med andra ord inte ett särskilt trevligt ställe och ingen där gjorde sig några illusioner. Troligen är det likadant överallt.

Nu skulle man kunna tro att jag tycker synd om alla som nätdejtar, men det gör jag sannerligen inte. Jag undrar faktiskt hur de tänker. Inte bara för att de låter sig klås på pengar av sajter som handlar i kärlek, utan för att de har en helt rubbad uppfattning om vad kärlek överhuvudtaget är. De sitter där och klickar i detaljerade formulär och skräddarsyr det de tror är den rätta - hårfärg, ögonfärg, vikt, yrke och gudvetallt. Och deras annonstexter sedan, hahaha! Jag läste flera tusen annonser per dag i flera år och seriöst: Vad är det för fel på folk? Vad vill ni ha, egentligen - kärlek eller en liten knähund att visa upp? Ibland är det svårt att veta.

Om man är en lagom tjock och skallig medelålders man så kanske man borde överväga att dejta även dem som inte är snygga, blonda och max 30 år? Och kvinnorna kanske borde fundera över om chansen att någon skall bli intresserad av en inte är större ifall man inte låter som en snorkig prinsessa som bara: "Det och det går bort, inga rökare och har du barn sedan tidigare så bry dig inte om att kontakta mig".

Jag säger inte att man skall nöja sig med mindre, jag säger bara att man skall vara lite mer öppen för möjligheten att ens livs stora kärlek kan komma i en annan form än man har tänkt.

För innerst inne vet vi ju att kärlek inte går att måttbeställa. Eller hur?