Jag vill slakta hela Nattknappen

Jag satt och pratade med en vän när det plötsligt plingade till i hennes mobil av ett sms. Det var en av hennes bekanta som tipsade om en tjänst som heter Nattknappen. Dit kan man ringa om man är ute och går sent på kvällen och känner sig orolig. En volontär svarar, och sedan stannar han eller hon kvar i luren ända tills man kommit fram.

"Det där låter ju helt sjukt", sade jag. "En jourtelefon för våldtäktsrädda, är det på riktigt?"

Google gav vid handen att ja, det var det.

"Syftet med Nattknappen är att skapa trygghet för människor och ge Polisen möjlighet att komma till undsättning under pågående brott och på så sätt förhindra att brott fullbordas", står det på polisens egen hemsida. Och, ja, visst. Jag förstår också att tanken är god, att man menar väl. Men jag vill slakta hela Nattknappen.

Projektet när, spär på och legitimerar rädslan för våldtäkt genom sin blotta existens. Det handlar om en irrationell och destruktiv och rent handikappande känsla av att som kvinna inte ha rätt till det offentliga rummet. Jag vet så många kvinnor som tassar på tå efter midnatt, likt något slags skuldmedvetna Askungar. Stela går de vägen hem, rycker till av minsta lövprassel. Alltför moderna för att ängslas av spöken projicerar de sin mörkrädsla på våldtäktsmännen, och det gör mig rasande att samhället sanktionerar den rädslan via projekt som Nattknappen. En jourvolontär är en dålig sköld mot verkligheten, en volontär kan inte skutta ut genom luren om något skulle hända. Nattknappen går ut på att finna förrädisk tröst i någon annan, vem som helst, när man istället borde känna sig trygg i sig själv.

År 2008 anmäldes 1162 utomhusvåldtäkter. Samma år anmäldes 41261 utomhusmisshandlar. Sannolikheten att man skall åka på spö på väg hem är alltså 35,5 gånger större än att man skall bli överfallen, nedmanövrerad och våldtagen. Jag tror inte att särskilt många män smyger omkring och är skräckslagna för att bli överfallna helt oförhappandes. Så varför skulle vi kvinnor? Vi har också rätt att röra oss fritt ute i samhället. Inte bara det: Vi har goda skäl att göra det.

Själv vägrar jag vara rädd. Om jag sparar tid på att gå genom parken så gör jag det, fastän klockan är mycket och det är mörkt. Min frihet har ett pris, och det priset är risken att bli rånad, misshandlad, våldtagen, mördad, träffad av blixten, uppäten av igelkottar. Man kan aldrig gardera sig mot livet. Men jag vägrar vara rädd.