Jag litar inte på Mona Sahlin

Låt oss för en stund leka med tanken att Mona Sahlin aldrig blivit född. Hur skulle Sverige då se ut?

Precis som nu, skulle jag vilja säga.

Mona Sahlin har varit engagerad socialdemokrat i över trettio år och ändå har hon inte gjort något större avtryck. Ja, bortsett från den hennes generösa inställning till statliga medel som uppdagades i och med Tobleroneaffären.

Precis som män dunkar varandra i ryggen och gubbslemmar och bastar och har ordnar och befordrar varandra på tvivelaktiga grunder så känner jag själv särskild värme och kärlek för vissa kvinnor mest för att de är kvinnor. Skillnaden är väl att vi kvinnor fortfarande inte har hälften av lönen eller makten eller styrelseposterna trots att vi utgör drygt hälften av befolkningen. Och vi har hittills inte haft en enda kvinnlig statsminister. Men ändå. Jag kan inte uppbåda sympatier för Mona Sahlin.

Ja. Hon är en underdog. Hon samlar på Barbiedockor. Hon hänger med i samtiden, gillar Bruce Springsteen, går på premiärer, är nere med kidsen, tar fajten med Sverigedemokraterna. På 90-talet var hon på rejv en gång också, har jag för mig. Och ärligt, Tobleroneaffären, jag tror inte att någon man hade stupat på grund av något sådant.

Men hon känns så beräknande. Så oäkta, så falsk. Jag litar inte på Mona Sahlin. (Och inte för att skryta men jag har rätt god människokännedom, folk brukar komplimera mig för det.)

Jag önskar egentligen att jag tyckte om henne, bara för att ingen annan gör det, inte ens hennes egna väljare. Jag önskar att jag tyckte om henne och jag önskar det bara för att hon är kvinna. Det skulle vara fint med en kvinnlig statsminister. Men jag vill inte ha Mona Sahlin på den posten. Jag vill verkligen inte det. Var är idealismen, passionen, den raka ryggen? Jag vill ha kompetens, inte kvotering.