Hen – ett dumfeministiskt fjäderfä

Hen betyder höna på engelska. Fast nu har det börjat betyda något på svenska också:

”Hen - 1 subst., brynsten 2 [hänn] pron., könsneutralt pronomen som är synonymt med både hon och han och används i syfte att ersätta dessa könsspecifika personliga pronomen. Henne och honom ersätts av henom och hennes och hans av hens.”

Så skriver den feministiska tidskriften FUL.

Och jag känner ett omedelbart och tvingande behov att vända mig till höger mot en - tyvärr ännu icke uppfunnen – mackapär och trycka på play så att den ger ifrån sig ett publikskratt, ni vet, ett sånt där burkskratt som brukar ackompanjera gamla 90-tals-sitcoms: HAHAHAHAHAHAAA.

Tyvärr ser ju verkligheten sällan ut som man vill att den skall se ut. Det finns sorgligt nog ingen skrattmackapär, men ordet hen lever och har hälsan, fler och fler vill vara med om att burra upp denna feministiska fjäder till en äkta svensk höna.

Jag önskar att jag kunde säga att jag hyser respekt för initiativet att uhm, neutralisera personliga pronomen. Men tyvärr, det gör jag inte. Som jag ser det är hen den mest idiotiska uppfinningen sedan Kalles kaviar med banansmak, men till skillnad från banankaviaren har hen redan dansat en sommar, och en höst. Och en vinter. Jag oroar mig för att hen aldrig någonsin skall dö, utan att det liksom kommer bita sig fast i mina generationskamraters språk forever and ever.

Jag är själv feminist. Fast för mig innebär feminism att alla skall BEHANDLAS lika, inte att alla skall BLI lika. Men om man nu tycker att det är så hemskt med olikheter att de inte ens bör omnämnas, om man är ute efter att verkligen asfaltera över skillnader; varför nöja sig med att bara slå ihop han och hon till hen? Borde vi inte rimligen försöka upplösa också alla andra personliga pronomen: jag, du, vi, ni, de. Dessutom finns det ju en rad adjektiv, typ gammal/ung, rik/fattig, frisk/sjuk, som i rättvisans namn borde fasas ut. För att inte tala om folks yttren, det är papperspåse på huvudet som gäller. Av solidaritet med de fula.

Jag läste franska i sju år, sedan bodde jag i Paris i ytterligare sju. Franskan har inte en och ett utan hon och han. Det finns ingen medveten tanke bakom, till exempel är kuk – bite – femininum. Ologiskt, ja. Franskan är ett väldigt jämställt språk rent praktiskt. Men inte hjälper det. De franska kvinnorna behandlas som skit. (Skit – merde – är också femininum.) Det är liksom inte de språkliga aspekterna det hänger på.

Och om vi tror att vi själva kan skapa ett mer jämställt samhälle genom att kringgå vissa uttryck, om vi tror att vi kan skapa en bättre kultur genom att på politiska grunder utarma språket, om vi tror att vi kan bota vår värld från sjukdomar genom att finkänsligt låtsas som symtomen inte finns. Om vi tror det så tar vi oss grundligt miste.