Ilskan ger oss kraft

Just nu cirkulerar ett smygfilmat videoklipp, jag vet inte om ni har sett det, men det handlar om en ung kvinna som får ett raseriutbrott för att hon inte vet vad hon skall ha på sig när hon åker till London. Hon gapar och skriker, fäktar med armarna: "Jag är till och med för tjock för jeans!". Folk anklagar henne för att vara barnslig och ytlig, så uppe i sig och sitt att hon inte ser hur ytlig hon är som blir förbannad över något så trivialt som kläder. Själv skulle jag vilja säga att det förhåller sig precis tvärtom: Det är det positiva tänkandet som är barnsligt och ytligt och trivialt.

Succéböcker som The Secret lär oss att lika attraherar lika, och att vi kan affirmera till oss det vi vill skall ske bara genom att tänka tillräckligt hårt på det. Den smygfilmade kvinnan skulle få rådet att till exempel inte titta på överviktiga personer ifall hon vill gå ned i vikt, eftersom blotta åsynen av en tjockis då kan påverka tankarna i felaktig riktning. (Jag skojar inte, det står så i boken.) Människors inställning är direkt avgörande för allt som händer dem, vi får alla exakt vad vi förtjänar, predikar The Secret. Det är en naiv idé som blir direkt stötande om man ser till dess konsekvenser. För har människor verkligen förtjänat allt som händer dem? Skulle man inte snarare kunna säga att fattigdom och svält och olycka inte beror på att de utsatta inte tänker tillräckligt positivt, utan på att de som är lyckligt lottade inte delar med sig utan istället väljer att göra precis det som The Secret förespråkar: Titta bort och tänka på något trevligare.

Självhjälpsrörelsen pratar mycket om hur allt hänger samman, men i slutänden är den ändå förbluffande egoistisk. Allt handlar om hur individen skall förändra sin inställning för att så mycket gott som möjligt skall kunna trilla över just henne – pengar, kärlek, god hälsa, lycka. Det magiska tänkande den uppmanar till är samma sorts föreställning om det egna jaget som alltings centrum som barn hyser innan de blir gamla nog att lära sig att relatera till andra människor och känna empati. Skillnaden är att de som sitter där och affirmerar är vuxna människor som borde veta bättre. I boken ”Smile Or Die: How Positive Thinking Fooled America And The World” (Granta 2010) granskar Barbara Ehrenreich cancerrörelsen och de nyandliga klyschor den omger sig med. Bland annat beskriver hon hur gurun Deepak Chopra ger en svårt sjuk kvinna rådet att hon måste hålla ut och göra sig av med alla skadliga tankar och känslor, att hon skall be, meditera, tänka positivt. Den sortens tankar ekar även på forum för cancersjuka runtom på internet. Man skall sitta hemma på kammaren och försöka tjata till sig tillfrisknande av universum, och sedan känna skuld när cancern sprider sig och man mår sämre. Det är inget annat än idioti.

Man kan inte tänka bort cancer, och ingen lär må bättre av att internalisera sjukdom och intala sig att den beror på att man tänkt och känt fel. Överlag finns det en poäng i att tillåta sig själv att känna som man känner istället för att värdera och etikettera som önskvärt eller icke önskvärt. Allt måste faktiskt inte vara så duktigt och fint och konstruktivt jämt. Ibland kan det vara skönt att bara få bli rasande över orättvisan i att man inte har några snygga kläder att ha på sig.