Jag har själv gått över gränsen flera gånger

Det har hänt mig så många gånger att bekantingar och vänner blivit alldeles för närgångna. Rört vid mig, kramat mig, dragit mig intill sig på ett omilt vis, pussat på mig. Jag har inget sagt. Bara diskret tråcklat mig ur deras grepp. Gång på gång, alltmer illa till mods: Vad fan fattar han inte för? Djävla äckel. En gång gick någon jag betraktade som min vän alldeles på tok för långt, det visste tvivelsutan både han och jag. Efteråt torkade jag bara tårarna och stack hem, och sedan var det inte mer med det. Jag konfronterade aldrig honom. Han sökte upp mig och frågade varför jag aldrig ville träffas längre. Jag mumlade något undvikande, skakade av mig hans händer från mina axlar och sade att jag var tvungen att gå. Kunde inte ens se honom i ögonen. De enda tillfällen jag är trygg nog att våga ställa till med en scen när någon ger sig på mig är i tunnelbanan.

Det har också hänt mig flera gånger att jag själv varit alldeles för närgången. Alltid på fyllan. Jag får sådana skamsköljningar när jag tänker på det, på hur jag tjatade och tjatade och tjatade på ett ex om att dela säng med mig istället för att sova på soffan, på hur jag försökte kyssa en vän som jag var kär i trots att jag visste att han inte var ett dugg intresserad, på hur jag fortsatte kladda på en annan vän när vi låg och hånglade, även efter att han gjort tydligt att han bara ville just hångla och inget mer den kvällen. Jag blev till och med arg på honom, han jag hånglade med, för att han fortsatte kåta upp mig när han ändå inte ville knulla. Det kändes som att han bara djävlades. Till sist vände jag mig bort från honom, i vredesmod.

Oftare än jag vill tänka på har jag irrat omkring i detta gränsland mellan vad som är okej och vad som är helt fel. Jag vet precis varför jag har hamnat där. Få saker är nämligen lika laddade, lika intima och sårbara, som just sexualitet. Och våldtäkt är fruktansvärt, det är vi alla överens om, men detta dåd har blivit så mycket av en symbol för oss att det knappt har någon bäring alls på verkligheten längre.

Den som begår ett övergrepp är ett psykopatmonster som drar fram så hänsynslöst att det enda som sedan återstår är snyftande spillror, föreställer vi oss. Så stark är denna kollektiva bild att när vi tangerar någon annans gränser, eller när de tangerar våra, så förstår vi inte vad som håller på att hända. Vi har en blind fläck för det som bara är vardagligt skavigt och fumligt och känslomässigt grumligt.

Att säga ifrån på skarpen är inte bara att avvisa någon, det är dessutom att i viss mån anklaga denna någon för att vara ett psykopatmonster. Man skall vara bra säker på sin sak för att mäkta med det, och så säker är man sällan – särskilt inte när man saknar möjlighet att definiera det som sker därför att språket för det har förvanskats bortom igenkänningens gräns. Och vad händer om man verkligen säger blankt nej och den andra ändå inte slutar? Då skulle det bli jobbigt på riktigt. Att tiga är att undvika att göra den andra till psykopatmonstret, att undvika att situationen förvandlas till en uppenbar våldtäkt. Så glider upplevelserna i gråzonen tyst undan.

Men det skall bli ändring på det nu. Vi är många som trevande försöker sätta ord på det vi har varit med om, som försöker ta språket tillbaka, berättelse för berättelse. Vi är många som vill prata om det.