ÅSIKT

I väst vill ingen ha dig när du blir gammal

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag vet inte riktigt när ålderns höst börjar.

Men på mitt huvud har den första snön redan fallit.

Det började som små snöflingor på tinningarna för flera år sen.

Nu ligger det ett lager med pudersnö på huvudet.

Det kommer att bli en lång vinter. Jag är ju bara 35 år.

Jag vill inte att den Stora Klockan ska rispa min kropp med sina vassa visare.

Jag vill åldras i smyg. Mogna utan att någonsin ruttna.

Men jag vet att när vi odlat liv tillräckligt länge kör Skördetröskan över ansiktet på oss och lämnar det som en fårad åker.

Och det är inte bara av ondo. Det borde inte vara det.

För visst finns det positiva saker med att åldras, kan jag tänka mig.

Silvret på huvudet lockar till sig visheten – den som bara använder silverstrån för att bygga sitt bo.

Jag försöker tänka på mitt huvud som en silverskimrande landningsbana för insikten och de kloka skymningstankarna. Men det är inte lätt.

Jag vill ändå inte åldras. Tänker jag varje gång jag snör på mig mina vita Allstars.

De håller mig fjättrad vid ungdomen. Tycker jag själv. Visst, det börjar se löjligt ut. Jag ser ut som en örontops.

Vet inte om det är rätt sko för att traska mig genom livets snödrivor.

Men det är ett sätt att åtminstone tillfälligt leka kurragömma med Klockan.

Missförstå mig inte, det är inte ungdomen som lockar mig – den är dumdristig och arrogant, självgod och egoistisk.

Jag skulle vara tacksam över att ha lämnat den perioden bakom mig, om det inte vore för att den kommande ålderdomen är så skrämmande orättvis.

Det är inte hur bägaren ser ut som skrämmer mig, det är hur alla andra ser på innehållet som skräms.

Det är just den ovärdiga, västerländska ålderdomen jag har panik för.

Det respektlösa daltandet med äldre människor.

Kom på mig själv för inte länge sen att prata bebisspråk med en gammal dam.

Hon hade levt mer än dubbelt så länge som jag, staplat livserfarenheter, levt saker jag bara läst om. Ändå behandlade jag henne som ett barn.

Är det inte märkligt? Man har gett de äldre trygghet – men berövat dem värdigheten.

De har fått bättre pensioner, hemtjänst och äldreboende – men betalat med förlorad respekt.

Man har uppfunnit bromsmediciner, hälsokurer och smärtstillande –

men bara för att begrava dem levande.

Man förlänger ständigt deras liv och lär dem att lägga patiens så att de ska kunna tillbringa det i ensamhet.

De är persona non grata i vårt ungdomsfixerade samhälle. De har hamnat på fel sida bäst-före-datum och är nu en börda. Aldrig en tillgång.

För när visheten äntligen byggt färdigt sitt bo med tunna silvergrenar, när vi sått kunskap och odlat erfarenhet i vårt fårade ansikte, när vi levt tillräckligt länge för att se och förstå orsakssamband, när vi äntligen är fulla av visdom som vi kan förmedla och lära ut – ja, då är det ingen jävel som är intresserad av att lyssna.

Det är svårt att åldras värdigt i ett samhälle som inte värderar åldern.