ÅSIKT

Därför är det positivt med särbehandling

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

För några år sedan skrev jag en artikelserie om etnisk diskriminering på arbetsmarknaden i Norrbotten. Jag träffade bland annat en lärare med bosniskt ursprung.

Hon hade två högskoleutbildningar, toppbetyg och föreläste om svensk historia på universitetet. Men hon fick inte jobb som lärare.

Så jag gick och pratade med dåvarande gymnasiechefen i Luleå.

Frågade henne hur det kom sig att det inte fanns en enda lärare i Luleå med utomnordisk bakgrund. Trots att det fanns högkvalificerade sökare.

Med förvånansvärd ärlighet erkände hon att de fortfarande var rädda för invandrare.

Men hon klargjorde, ”det är ju inte så att vi diskriminerar , vi låter bara bli att anställa dem”. Sug på den.

Artikelserien hette ”Under ytan”, eftersom diskriminering är dold och svår att bevisa.

Men om vi bortser från huvudfotingarna som brukar belägra kommentarsfältet, så är de flesta av oss överens om vissa saker:

Invandrare blir systematiskt diskriminerade på arbetsmarknaden.

De flesta som diskriminerar gör det av okunskap och rädsla.

Diskrimineringen skapar segregation, sociala klyftor och utanförskap.

Diskriminering är alltid orättvis.

Hur löser man det här?

Ja, ett kraftfullt och effektivt sätt är ju kvotering. Invandrare får helt enkelt företräde till vissa jobb.

I USA har man genom positiv särbehandling, haft stora framgångar i arbetet med diskrimineringen av afroamerikaner.

Men trots att det är effektivt, finns det stark motstånd.

Det finns två vanliga argument mot kvotering.

Många hävdar att det är en omvänd diskriminering. Vilket ju stämmer.

Men det är en rättvis orättvisa, man neutraliserar effekten av en tidigare orättvisa.

På lång sikt – eftersom diskriminering ju bygger på okunskap – förstår svenskarna att invandrare är inte bara bra på att röka vattenpipa och baka baklava. De kan också vara bra arbetskamrater och kompetenta chefer.

Ett annat argument, som ofta används av välvilliga politiker, är att kvoteringen cementerar vi-och-dem mentaliteten.

De motsätter sig att man behandlar invandrare som en enhetlig grupp.

Vilket ju är fint och bra tänkt. Men det är ändå lite märkligt.

När invandrare blir uteslutna från arbetsmarknaden blir de det som grupp.

Men när de ska ta sig in igen, har de plötsligt förvandlats till individer.

Kvotering cementerar inte vi- och dem mentaliteten. Den är redan cementerad.

Ingjuten i samhället. Den är för fan redan en del av vår arvsmassa.

Kvoteringen är ju ett sätt att bryta den mentaliteten, att på sikt bli behandlad som individ och inte som en misstänksam innehållsförteckning.

Nu finns det såklart komplikationer med ett kvoteringssystem, såväl praktiska som moraliska. Vilken bakgrund bör man ge företräde? Hur inför man systemet så att det gagnar de som mest behöver det? Inom vilka yrken behövs kvoteringen? Hur länge ska människorna bli stämplade som ”invandrare”?

Men vi har mycket att vinna på att lösa de frågorna.

Arbetet är nyckeln till integration. Men inte vilket arbete eller under vilka omständigheter som helst.

När vi ser svarta poliser på gatan, när sekreteraren kommer in med en baklava till chefen, när svenskläraren har en spansk brytning, när efternamnen på valsedlarna inte går att uttala och det står vattenpipor på fikarummet på kontoret – då har vi börjat bryta vi-och-dem mentaliteten. Först då kan integrationsägget befruktas.

Men fram till dess – kvotering!