Krönika

Martin Ezpeleta

ÅSIKT

Narcissism är helt normalt

Martin Ezpeleta kan äntligen pusta ut

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

2013 kommer diagnosbibeln DSMs femte upplaga.

DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) är en handbok för psykiatrin, som innehåller diagnoserna för psykiatriska sjukdomstillstånd. DSM, vars första version publicerades 1952, ges ut av American Psychiatric Association, men används över hela världen.

DSM V kommer att komma med flera ändringar och en viktig friskförklaring: Narcissismen kommer inte längre att betraktas som en psykisk åkomma.

Anledningen? Den är för vanlig.

– Man påstår i omarbetningen att det beror på att personlighetsstörningar i den uppdelning som sker idag inte har vetenskaplig grund. Det är den officiella förklaringen, säger psykiatrikern David Eberhard men tillägger med ett skratt: Men den inofficiella är som att alla amerikaner är narcissister.

En argentinsk psykolog sa det tydligt:

– Kulten kring jaget i dagens västerländska samhälle har gjort diagnosen överflödig. Det är för många som passar in i den.

Att vi har en skev bild av oss själva är egentligen inget ovanligt. Vetenskapliga studier har visat att de flesta av oss lider av AAE, Above Avarege Effect. Det vill säga att vi anser oss själva vara bättre än gemene man. Vi är klokare, mer empatiska, mer allmänbildade, mer kärleksfulla, osv.

Det räcker med att se vem vi skyller på när något går snett på jobbet, eller vilka vi anser ”köra som dårar” i trafiken, eller varför inte läsa kommentarerna till den här krönikan, för att förstå att vi tittar på oss själva med väldigt blida ögon.

Men även AAEs gravt sjuka kusin har nu fått lämna psykmottagningen. På sätt och vis är det historiskt. Narcissismen och dess avkomma, högmodet, har svartmålats under årtusenden.

Freud skickade de självförälskade till divanen, men redan sedan långt tidigare har högmodet betraktas som en av dödssynderna av katolicismen.

Den nutida spanske filosofen Fernando Savater, som gjort en grundlig genomgång av de sju kardinalsynderna, anser högmodet vara särskilt knepig:

”Det handlar inte om att vara stolt över vad man själv är, utan att nedvärdera de andra. Högmodet omöjliggör harmonin och samlevnaden inom de mänskliga idealen” (min översättning).

Men det som tidigare var en sjukdom eller en synd verkar nu ha blivit en dygd.

Har du ett egot uppsvällt som en använd tampong?

Grattis, du visar prov på drivkraft!

Tycker du om att rita in dig själv i världen i skala 2:1?

Härligt, vilket bra självförtroende!

Har du en självbild med elefantiasis?

Underbart, vilken ambition!

Det är ingen slump att det är i egotrippade USA som friskförklaringen sker. Journalisten och författaren Ethan Watters i boken ”Crazy like us” förklarar hur den världsomspännande spridningen av den amerikanska världsbilden (alias Globalisering, alias Kulturimperialismen) även innefattar de psykiska sjukdomarna (och därmed också friskförklaringarna).

Vi förväntas alla vara galna och friska på samma, nordamerikanska sätt.

Vad får det här för konsekvenser för Sverige, som redan visat sig ha ett dåligt immunförsvar mot den nordamerikanska kulturkolonialismen?

Tja, förmodligen ser vi redan konsekvenserna. Högmodets svenska tjallare, Jantelagen (vars största problem är att den inte strävar efter att respektera den andre utan efter att förstöra självbilden), krackelerar; ödmjukhetens diktatur står och faller och i dess plats stiger förhävelsen fram som ny tyrann. Vi ser det inte minst i bloggvärlden, där de nya prinsessorna känner att de fått solen och vägrar ställa sig i skuggan.

Personligen – en sån här krönika måste såklart landa hos mig själv - måste jag ändå medge att friskförklaringen känns som en lättnad. Även jag är del av blogguniversumet och för oss är bloggfönstret vad det spegelblanka vattnet var för Narcissus: en idealisk plats för självförälskelsen att frodas.

Jag har systematisk blivit anklagad för arrogant och narcissistisk. Men nu kan jag äntligen pusta ut. Nu kan jag titta mina läsare i ögonen och säga:

- Visst, tidigare var jag narcissist. Men inte nu längre. Nu är jag perfekt.