ÅSIKT

Miljöhotet förvandlar demokratin till en fars

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Planeten är dödligt sårad. Mänskligheten förbrukar 50 procent mer naturresurser än vad planeten klarar av. 2030 kommer det att krävas två jordklot för att mätta vårt konsumtionsfrosseri. Det visar Världsnaturfondens nya rapport, Living Planet Report 2010.

Rapporten visar också att Sverige är världens 13:e största miljöbov. Trots våra krav-märkta produkter och ekomedvetande är hela vår livstil ett attentat mot planeten.

Men trots att rapporterna avlöser varandra och den röda varningslampan blinkar hysteriskt, så väljer vi att titta bort. Vi förringar. Det är egentligen inte så konstigt, det kallas ”kognitiv dissonans”, ett välkänt begrepp inom socialpsykologin. Lite förenklat kan man förklara det så här:

Vi vet att vårt beteende håller på att skapa en ekologisk kollaps.

Den kunskapen generar ångest. För att dämpa ångesten finns det två vägar:

Vi förändrar vårt beteende. Vi anpassar det till planetens behov. Men det kräver en total omställning, vi måste rasera våra värdegrunder, våra prioriteringar, konsumtionsmönster och mål i livet. Men vi är skapade av och i konsumtionssamhället – det är den enda referensram vi känner till. Det är vår sociala motsvarighet till tid och rum.

I våra mentala strukturer är lycka och konsumtion siamesiska tvillingar som delar samma hjärta. Och den friheten vi verkligen utnyttjar är friheten att konsumera, en marknadsfundamentalism där utbud och efterfrågan möts som Adam och Eva – nakna och utan skam.

Vi vill inte ha ett enda asplöv mellan oss och skyltfönstren.

Och eftersom vi inte är villiga att förändra vårt beteende, löser vi den kognitiva dissonansen genom att ändra vår syn på problemet. Forskarna överdriver kanske. Är det verkligen så farligt? Jävla domedagsprofeter.

Och vad kan lilla Sverige göra när inte ens Kina och USA kan komma överens om minskad koldioxidutsläpp? Vi tröstar oss med att vi gör vad vi kan och hoppas på att det räcker.

Vi byter glödlampor, cyklar till potatislandet och odlar en irrationell tro på att vetenskapen och teknologin ska kunna lösa den konflikt den själv skapat.

Jorden har en gigantisk pistol riktad mot sig. Vi väljer att spänna hanen.

Vi fortsätter att rösta på regeringen som ger oss mest i plånboken, lovar flest jobb och visar upp de vackraste tillväxtkurvorna. Regeringen som lovar oss guld och gröna skogar.

Fast vi egentligen redan vet att antingen får vi guldet eller de gröna skogarna.

Men inte ens självbevarelsedriften verkar fungera längre. Vi lever med skygglappar, fast i det kapitalistiska ekorrhjulet. Så funkar kapitalismen. Den har bara två lägen. Framåt eller bakåt. Man kan inte sakta ner den, konsumera lagom.

En kapitalistisk ekonomi kan inte stå still – antingen växer den, eller så vissnar den. Därför måste den växa. Produkterna kommer med fler och fler finesser, men av sämre och sämre kvalitet. De är inte till för att hålla länge, de är till för att ge oss maximal njutning under kort tid.

Sen kastar vi och börjar om.

Det finns en hel industri tänkt för att mata vårt omättliga ha-begär. En industri som kopplar samman produkter och tjänster med lyckan, som får oss att tro att självförverkligandet är ett kostsamt och invecklat konsumtionsmönster. Mycket vill ha mera.

Tänk vilken ekonomisk katastrof om vi plötsligt fick för oss att inte byta ut den gamla mobiltelefonen, som ju faktiskt fortfarande funkar. Eller om vi inte lät oss lockas av att köpa en dator med dubbelt så stor hårddisk, eftersom vi faktiskt inte ens fyllt upp hälften av den gamla. Tänk om en klädernas bäst före-dag inte dikterades av modet utan av slitaget?

Herregud! Hela systemet skulle krackelera, industrier läggas ner, massarbetslöshet och fattigdom. Marknaden har blivit en tyrann, omständigheterna en diktatur. Vi kan inte lätta på gasen.

Men om vår självupptagna generation inte ens förmår värna om människosläktets fortlevnad, har vi inte omyndigförklarat oss själva?

Om vi fortsätter att rösta för att fortsätta vandra en väg som oundvikligen leder till undergång, har vi inte förvandlat demokratin till en bisarr fars?

Det här är demokratins största dilemma i dag.

Martin Ezpeleta