Krönika

Martin Ezpeleta

Debatt

Kyrkan måste protestera mot utförsäkringarna

Det pågår ett brott i Sverige. Inte ett legalt, men ett moraliskt.

Utförsäkringarna med svårt sjuka människor som tvingas ställa sig i Arbetsförmedlingens kö är ett brott. Enligt samvetets brottsbalk.

Vi går förbi brottsplatserna varje dag. Första året efter sjukförsäkringsreformen utförsäkrades 42 000 människor. Vi har offren överallt runt omkring oss. Vi läser om dem i media, får ont i hjärtat, rekommenderar på Facebook och går sen vidare till våra friska och skattesänkta liv.

En grupp diakoner inom Svenska kyrkan gör inte det.

De är den kristna rörelsens gräsrötter, de är i kontakt och arbetar dagligen med de här människorna som inte fick plats i alliansens tvåtredjedels politik. De ser lidandet, desperationen, sorgen.

Och diakonerna har satt ner foten. Kräver ett påskupprop. Precis som 2005. Då var det flyktingpolitiken som uppmärksammades. Den här gången utförsäkringsreglerna och den stigande barnfattigdomen.

Diakonerna får mothugg och kritik. Från de egna högerleden. I gårdagens Aftonbladet säger kristna och liberala Maria Ludvigson att kyrkan inte borde ägna sig åt att debattera politiska sakfrågor.

”Vi vänder oss till kyrkan”, skriver Maria Ludvigson, ”för att där få höra det som inte sägs någon annanstans: att Du är av Gud och underbar.”

En egocentrism, som förmodligen inte bara avslöjar Ludvigsons syn på religion, utan också hennes politiska värdegrunder.

Jag har sett en sån kyrka, med blicken fäst på himlavalvet och utan att ta ställning till landets politiska situation. Under den argentinska militärdiktaturen följde den katolska kyrkan Ludvigsons råd. Man ägnade sig åt själavård, att trösta människor (ett omättligt behov, enligt Stig Dagerman), men utan att säga ett ord om det blodbad som inträffade inför deras ögon. Inga fördömande, inga upprop. Samtidigt som 30 000 människor försvann.

Det är klart att Maria Ludvigson och andra borgerliga kristna är missnöjda med uppropet. Det är nog oundvikligt. Brottet diakonerna anmäler är moraliskt och som sådant är det bara samvetet och övertygelserna som är tillförlitliga domare. Uppropet kommer därför nödvändigtvis att vara omtvistat och debatterat. Alla kan inte tycka om det. Varför skulle de? En kyrka som tar ställning så att ingen inom sin heterogena verksamhet stöter sig, kommer vara full av intetsägande plattityder. Och till det har vi redan kungahuset.

Diakonerna eller Sverige Kristna Råd är förvisso inte experter, förmögna att föreslå bättre åtgärder. Men det är inte heller deras uppgift. Däremot kan och bör de delta i debatten. Teologer, som filosofer, behövs i det moderna samhället ”för syntesens skull”, som den finska filosofen Georg Henrik von Wright uttryckte det. Politiken kan inte heller bli ett exklusivt område för sakkunniga och teknokrater. Att ställa en reforms konsekvenser mot de moraliska värdegrunder som vi alla delar, är ibland nödvändigt. Framförallt när så många människor hamnar i kläm.

De anklagas för att följa en politisk vänsteragenda.

I mina ögon, ateistiska förvisso, följer de bara elementära kristna värderingar. Värderingar som säger att mod är att föredra framför feghet, att generositet och solidaritet är mer önskvärda en egoism, att ärlighet varar längre än lögn, att empati har ett högre mänskligt värde än likgiltighet, att rättvisa är att föredra framför orättvisor.

Är det vänstervärderingar? Skyll på marxisten Jesus i sånt fall.

Eller Mohammed för den delen. De stora världsreligionerna har samma moraliska värdegrunder.

Moraliska värdegrunder som också säger att vi har en skyldighet att ingripa när vi ser en brottshandling, oavsett dess natur och gärningsmännens intentioner. För vad är egentligen mer beklämmande – att diakoner kräver ett upprop i protest mot hur människor behandlas i dagens Sverige, eller att så många av oss, som också ser och delar den uppfattningen, tittar bort och går vidare till vårt friska, skattesänkta och av borgarna välsignade liv.