Krönika

Martin Ezpeleta

ÅSIKT

Männen borde också vilja bli hemmafruar

Martin Ezpeleta om en sund önskan att lämna ekorrhjulet

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

De svenska kvinnorna skulle vara hemmafruar om de själva fick bestämma.

Sju av tio svenska mammor vill vara mer med sina barn, och mer än hälften tror att fler skulle vara hemmafruar om de bara fick chansen, enligt en undersökning som sajten Familjeliv.se gjort.

Jag skulle ta siffrorna med en nypa salt. De här kvinnorna uttrycker bara en fantasi.

Jag tror att flertalet av de här kvinnorna skulle bli helt galna av att vara hemmamammor.

Jag var själv tillsammans med en sådan i åtta år. Hon var dessutom ekonomiskt oberoende och vi hade hembiträde, så hennes liv gick ut på att börja och abortera kurser och utbildningar, fika med väninnor och sova länge på morgonen.

Hon borde ha varit världens lyckligaste kvinna. Men jag har sällan stött på någon så frustrerad människa, törstande efter en mening utanför det otacksamma hemmet.

När hon slutligen började jobba halvtid förändrades hennes liv. I positiv bemärkelse.

För uppenbarligen är arbetet inte bara lön, det är också inspiration, kamrater, nya samtalsämnen och en känsla av att känna sig nödvändig och behövd. Bland mycket annat.

Hon blev en bättre människa. Men då var jag inte längre kvar.

Personligen tycker jag att hemmafruar är vansinnigt oattraktiva. På samma sätt som ständigt trötta och utarbetade kvinnor.

Så vad är det de här kvinnorna uttrycker?

Framförallt ett gnagande missnöje över hur deras liv ser ut och ett behov av att sortera om bland prioriteringarna. De är inte så att de gör det för barnens skull. Det är mest skitsnack.

Vad hemmafruaspiranterna inte vill, är att jobba. Åtminstone inte så mycket.

Barnen är bara en ursäkt. Barnen är en symbol. Symbol för en längtan, en saknad.

Barnen är fritiden, kolonilotten, barnen är att orka läsa en bok på kvällen, barnen är en skogspromenad, ett glas vin till lunchen, vänner, en dans efter middagen. Och barnen är såklart också barnen.

”Barnen” är den godtagbara ursäkten, men det verkliga skälet är mycket viktigare: en tilltagande insikt om att de saknar något som saknar prislapp: livskvalité.

Det är en både kittlande och upprorisk tanke:

Vad händer om vi istället för att tänka på hur mycket lön vi får för mödan, börjar ifrågasätta hur mycket möda vi får för lönen?

De är beredda att offra sin lön eller delar av sin lön för något de anser vara viktigare än pengar. Det är en förbjuden tanke, en livsfarlig idé i all sin enkelhet. Att hoppa av det ekonomiska ekorrhjulet. Ibland kan anspråkslösheten vara väldigt ambitiös.

Tyvärr avfärdas de alldeles för fort som idioter, som bakåtsträvare som vill föra Sverige decennier bak i tiden.

Så är det ju naturligtvis inte. Jämställdheten har ingen returbiljett. Den kan bromsas upp, den kan stanna till, men långsiktigt har utvecklingen hela tiden gått framåt.

Nog finns det – framförallt i det kristdemokratiska lägret – nostalgiska återblickar till husmorsidealet. Men de är en minoritet.

Många av de här kritiserade kvinnorna är istället riktiga pionjärer.

Och sätter fingret på frågor som är helt frånvarande i den politiska debatten, men som gror i många hjärtan: I vår strävan efter mer välstånd, vad händer med livskvalitén?

Är det värt att jobba röven av sig för en massa prylar man inte ens har tid att njuta av?

Det är ett sunt ifrågasättande.

Tänk om både mannen och kvinnan skulle gå ner i arbetstid och köpa sig större fritid – det skulle både barnen och föräldrarna må bra av.

Problemet är att männen inte visar samma behov, det finns ingen manlig rörelse i den riktningen. För männen är arbetet fortfarande ryggraden i deras liv. Därav riskerna för obalans och ofrihet. Men vem är det som borde se över sina prioriteringar?

Utmaningen ligger inte i att få hemmafruaspiranterna att fortsätta anpassa sig till den här hysteriska (manliga) livsrytmen, utan att få med männen i förändringen.