ÅSIKT

Domedagsprofetiorna om S är skrattretande

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det är fantastiskt att läsa om den socialdemokratiska krisen.

”Kaos”, ”katastrof”, ”existensberättigande” - det är verkligen inflation på domedagsprofetiorna de här veckorna. Jag kan nästan höra hovslagen från den socialdemokratiska apokalypsens fyra ryttare – Fredrik, Jan, Maud och Göran.

Men seriöst, hur allvarlig är den påstådda (s)yndafloden?

Att sossarna behöver stanna till och tänka igenom sin politik, absolut.

Att de har en ledarkris, ok.

Och att de får svårt att återigen bli ett 45 procents-parti, visst.

En kris är naturlig efter två raka valförluster.

Framförallt i ett parti som vant sig att leva i symbios med makten.

Men snälla.... varva ner lite. Så farligt är det ju inte.

Under tre och ett halvt år låg de rödgröna faktiskt före Alliansen i opinionsundersökningarna och kunde mycket väl ha vunnit valet.

Vilket faktiskt hade varit en riktigt stor bedrift – det är inte lätt att vinna mot en sittande regering som varit relativt framgångsrik (åtminstone så har den uppfattats av väljarna).

Det har ju borgarna själva fått erfara många gånger de senaste 80 åren.

Att det nu dyker upp debattörer som ifrågasätter sossarnas existensberättigande är ju bara löjligt. På samma sätt som det är brottsligt naivt att tro att den borgerliga dominansen är här för att stanna. Utifrån vad? Två vunna val?

Kom igen, det här är en blygsam regering. Reinfeldt och Borg är inga superhjältar som rensar upp i Gotham (S)ity. Och de uppfann inte hjulet, de sänkte bara skatterna - vilket är det viktigaste skälet till det förnyade förtroendet, i slutändan är det ju plånboken som styr.

Påpassligt, men knappast en snilleblixt – skattesänkningarna finns redan i den moderata skapelseberättelsen.

Det är för övrigt i samma berättelse som Ormen lockar den sysslolösa Adam med socialbidrag.

Jag tror faktiskt att Reinfeldts största bedrift är att visa att borgarna faktiskt kan regera, något som nog många var osäkra på. Men för att göra det var partiet tvunget att förflytta sig mot mitten.

Väldigt nära sossarna. Och plötsligt befann sig de två statsbärande partierna på ett hångelavstånd ifrån varandra. Det har inte sossarna kunnat hantera.

Och trots att de försökt att framstå som ideologiska och politiska antagonister, har de mest framstått som ett gammal gift par, som bråkar om skidbacken på osten.

Och så kommer det förmodligen också att se ut de kommande åren. Med så många partier i mittenfåran kommer valen avgöras av tillfälligheter, som starka ledarfigurer, enstaka korkade eller smarta beslut, ekonomiska konjunkturer, interna konflikter inom koalitionerna och maktens naturliga slitage.

Socialdemokraternas partikris kommer inte leda till några större strukturella förändringar.

De ömsar bara skinn. De kommer ändra några namn och formuleringar, som kommer att hårdsminkas för att framställas som ”ideologiska”, sen är sossarna stridsdugliga igen.

Och kan mycket väl vara tillbaka vid makten om fyra år.

I senaste Sifo-undersökningen får partiet 28,5 procent av rösterna. Trots krisen. Trots kaoset. Trots Ragnarök. Det är faktiskt väldigt höga siffror.

För Socialdemokraterna har faktiskt ett sparkapital som de andra partierna saknar.

Det som socialdemokraternas informationschef i början på 90-talet, Bo Krogvig, kallade för ”hästsossarna”. Han syftade på den del av väljarna (mellan 15 och 20 procent) som skulle rösta på partiets kandidat, även om partiet nominerade en häst.

I Argentina har vi faktiskt en motsvarighet till socialdemokratin: Peronismen.

Precis som sossarna, är peronismen ett traditionellt arbetarparti som aldrig får mindre än 30 procent av rösterna. Även i de fall man föredragit att de verkligen hade nominerat en häst.

Rörelsens grundare, Juan Domingo Perón, hade också en förklaring till de hårda interna striderna inom partiet – en förklaring som kanske också går att tillämpa på socialdemokratin idag:

”Peronismen är som katterna”, förklarade Perón, ”ni hör oss skrika och tror att vi bråkar, när vi egentligen parar oss”.

Och det finns nog fler kattegenskaper man skulle kunna tillskriva socialdemokraterna:

De har också många liv och, precis som våra fyrbenta vänner, landar sossarna alltid på fötterna.