Krönika

Martin Ezpeleta

ÅSIKT

TV:n gör mig till en bättre förälder

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag älskar mina barn. Jag älskar gränslöst. Precis som alla föräldrar.

Problemet är att vi älskar våra barn mycket mer än vad vi står ut med dem.

Det är föräldrarnas hopplösa ekvation.

Kärleken (K) är gränslös, men det är inte Tålamodet (T).

Vem fan orkar med ungjävlarna hela dagen?

Deras tjatande, deras omättliga behov av uppmärksamhet?

De är som ett svart hål i rymden som slukar all vår energi.

Men vår trötthet har ett pris.

Mellanskillnaden mellan Kärleken och Tålamodet heter Skuldkänslor (SK).

Det är en matematisk ekvation: K minus T = SK.

Skuldkänslorna är en olidlig migrän, ett ständigt malande huvudvärk.

En aldrig sviktande känsla av otillräcklighet. Vi har det inom oss.

Många av oss har svårt att konsumera skuld med måttfullhet. Vi lider av skuldkänslor-bullimi, vi hetsäter tillkortakommanden tills vi spyr.

Och det sista vi behöver är att forskningen drar oss i öronen och säger att vi inte gör rätt med våra barn. Det vet vi ändå. Och även när vi gör rätt, kommer vi att tvivla.

Och nu pratar jag om små tvivel – jag pratar om riktiga existentiella Nietzsche-tvivel.

Nu säger forskningen att barn under två år inte ska titta på TV alls.

Och fram till fem år ska de ha föräldrarna vid sin sida.

Jag vet att det inte är bra att ungarna sitter framför TV:n för länge,

såklart är det bättre om de bygger en farm med kottar eller kastar sig över Astrid Lindgrens böcker.

Men att sätta sig med ungarna när de tittar på den utvecklingsstörda dinosaurien Barney motverkar ju syftet med TV:n.

Att vi ska få vila! Göra annat, tänka på annat än hur vi ska underhålla småttingarna.

När jag separerade för sex år sen, flyttade jag in i ett hus utan möbler, med nakna glödlampor i taket och med färre pedagogiska leksaker än Kumla-bunkern.

Hur skulle jag göra för att ungarna överhuvudtaget skulle vilja komma hit?

Hos mamman hade de ju allt. Och jag hade dessutom en svår separation att smälta.

Vad skulle jag göra? Lösningen var enkel: samma dag rusade jag och köpte en TV och kopplade 100 kanaler till den. TV:n räddade min mentala hälsa i det utsatta läget.

Det här är ren matematik.

För att ha Tålamod (T) behöver jag Vila (V).

Eller för att göra det ännu mer tydligt: T plus V = TV.