ÅSIKT

Utan empati är vi förlorade

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I helgen blev jag rånad i en restaurang i Buenos Aires.

Två beväpnade män bröt sig in när jag satt och åt middag med min flickvän.

Eftersom jag var matgästen som satt närmast utgången, tryckte en av rånarna sin pistol mot min rygg och höll kvar den under hela rånet. Det är en märklig känsla.

Under några minuter (5? 10? 15? minns inte) går tiden ur led.

Jag lägger livet på is, drömmarna inom parenteser. Framtiden är plötsligt bara en avlägsen hypotes.

Min bräckliga existens är i hans svettiga och nervösa händer.

Som trycker pistolen hårdare mot min rygg så fort någon av matgästerna inte hostar upp pengarna tillräckligt snabbt. Tummen upp eller ner. Skona eller döda – vilket ansvar!

Statistiken talar i min favör. De är rånare, inte mördare. Så länge jag inte är beredd att dö för mina pengar, ska inte de heller vara redo att döda för dem.

De flesta dödsfallen sker när någon vägrar lämna ifrån sig pengarna. Så säger statistiken.

Men i det här läget är det svårt att göra en sannolikhetskalkyl på mina chanser att överleva. Han håller en pistol mot mitt hjärta.

Jag är inte unik. Det märkliga att det är första gången det händer mig under mina 15 år i Argentina. Många har varit med om liknande situationer, ibland med dödlig utgång.

Och människor blir trötta på att leva med den ständiga rädslan.

De kräver hårdare tag mot negros de mierda, jävla svartingarna, som invånarna i ghetton kallas. Det jublas varje gång en tjuv blir skjuten av polisen. Ett avskum mindre! Han skulle säkert köpa droger för pengarna!

Ingen pardon, ingen förlåtelse, ingen medmänsklighet.

Jag vet inte vad han tänker, hur han hamnade här, om han har en fru och barn som han går till efter "arbetsdagens" slut.

Jag vet inte hur mycket medmänsklighet han har kvar. Han som livnär sig på att trycka pistolen mot livrädda och oskyldiga ryggar.

Men jag vet att jag inte vill offra min humanism.

Då finns det inget hopp längre, varken för honom eller för mig.

"Vi måste förhärdas, men aldrig förlora ömheten", sa Che Guevara.

Det spelar ingen roll om det handlar om rånare i Buenos Aires eller en terrorist i Stockholm.

Utan empati är vi förlorade. Som individer och som samhälle.

När Wikileaks visade upp bilder på hur amerikanska soldater övade prickskytte på irakier från en helikopter, ledde det inte ens till ett fördömande från den svenska regeringen.

När en förvirrad irakisk kille försökte göra om liknande bravad i Stockholm sa Reinfeldt att det var "oacceptabelt". Det är ingen större skillnad på incidenternas natur, bara på offrens hudfärg och ursprung. Det är lika oacceptabelt i båda fallen.

Men om vår empatiska förmåga inte räcker till, varför förväntar vi oss själva att bli skonade? Öga för öga, tand för tand – i avhumaniseringens onda spiral. Som inte verka ha återvändo.

Minnena från lördagskvällen är som fragmentariska urklipp, flackande bilder som snabbspolas om och om i mitt huvud. De flesta är obehagliga.

Men det finns en bild, en känsla jag behöver hålla mig kvar vid.

Det är när rånaren lägger sin hand på min axel och klappar mig tröstande.

– Var lugn, jag ska inte skjuta dig, sa han med en mjuk röst.

Jag vet inte varför han sa så. Om han ville försäkra sig om att jag inte försökte göra motstånd. Eller om han kände min rädsla och ville lugna mig.

Jag behöver tänka så, behöver ta den handen, greppa det svettiga halmstrået han la på min axel och tänka att mitt i hans våldsamma och iskalla agerande fanns det en gnutta medmänsklighet kvar. Ett svagt eko från en annan tid.

Från en möjlig tid.

Jag behöver rädda honom för att kunna rädda mig själv.