Krönika

Martin Ezpeleta

ÅSIKT

Den lilla pojken är rädd för Sverigedemokraterna

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag har en bekant vars son är fem år. Han är rädd för Jimmie Åkesson. Han är rädd att Jimmie ska försöka utvisa hans morfar, som pratar dålig svenska. Så han har funderat på hur han kan hjälpa sin morfar. Och har kommit på en lösning. När han och morfar stöter på Jimmie, så ska pojken ställa sig precis bakom morfar. Morfar ska röra munnen, men bara göra mimik. Egentligen är det den lilla pojken som sköter snacket med Jimmie. Ett problem som han upptäckt är ”jag kan inte säga svåra ord som ”samhälle”” - han är fullt medveten om att bristen på vuxenord skulle kunna avslöja deras bluff.

Men han är ändå beredd att göra ett försök. Det är så mycket som står på spel. Möjligheten för honom att få träffa sin morfar.

Sverigedemokraterna har en retorik som skrämmer den som hamnar i partiets blickfång.

Men medan vuxna kan bemöta den, hantera rädslan, oron eller ilskan som den väcker är barnen passivt utsatta för skrämselpropagandan.

För barn som lyssnar, men inte riktigt förstår framstår Jimmie Åkesson som ett monster, något som kan beröva dem de viktigaste i livet. Deras familj.

Kanske har pojken mer rätt än jag. Jag har ibland svårt att hålla mig för skratt när jag läser Jimmie Åkessons & Co uttalande.

De framstår som en Don Quijote som slåss mot väderkvarnarna, med Politiskt Inkorrekt och Flashback som trogna Sancho Panza.

Men hur tar barn med invandrarbakgrund det? De lyssnar på nyheterna, hör ord och lösryckta meningar, de hör sina föräldrar vid middagsbordet. De förstår eller känner att deras familj eller familjemedlemmar är hotade.

Det slår mig till vilken grad SD piskat upp stämningen, uppviglat motsättningarna i samhället.

”Äntligen” utbrast Jimmie Åkessons sekreterare Alexandra Brunell efter självmordsbomben i Stockholm. Det var inte ett olyckligt uttalande. Det var ett uttalande från ett fruktansvärt ansvarslöst parti, så skrämmande oseriöst i hur de hanterar utrymmet de får i media.

Det är ett parti som när sig av rädslan, behöver den som syret.

Jag kan hantera dem. Hantera deras hat och påhopp. Men jag inser att vi inte har förstått vidden av deras inflytande i svensk debatt. Alla dessa improviserade nykomlingar som för första gången får en syl i vädret och inte verkar sky några retoriska medel för att få väljare och sympatier.

Och tanken slår mig. Finns det helsvenska femåringar som känner samma rädsla för invandrare som den här pojken känner för Åkesson?

Har motsättningarna slagit rot i generationer som borde vara fria från kulturella fördomar och sociala rädslor? Som fortfarande inte borde bry sig om vilket ursprung barnen i sandlådan har?

Min bekantas son har också en definitiv lösning på problemet.

Han ska fresta Jimmie Åkesson med pannkakor. Han ska placera ut små pannkakor, som Jimmie inte kommer kunna motstå. Pannkakorna är placerade på ett snillrikt sätt, så att de leder Jimmie in i ett flygplan. När Jimmie ätit sig ända in i farkosten, slår pojken igen dörren och planet flyger Jimmie långt bort från Sverige.

Först då behöver han inte vara rädd för att morfar ska bli utvisad.