Kvinnans orgasm – en rättighet

Den kvinnliga orgasmen har, åtminstone under de senare århundraden, varit en sorglig lek. 

Vi kan kalla leken för Gömma nyckeln. Det är ju precis vad klitoris betyder – nyckel.

En nyckel som bara funkar på en dörr, som inte har något annat syfte än att ställa orgasmens portar på vid gavel.

Ändå har dörren behållits stängd. Och bevakad. Av religionen, av puritanismen, av patriarkatet. 

Den kvinnliga lusten har, sen ludret Eva fick oss fördrivna ur paradiset, varit något som måste tyglas. 

Det är män som satt spelreglerna för leken. Kvinnorna har lekt med. 

Tyglat, väntat, skämts för sin sexualitet. För sin nyckfulla nyckel.

Den som sågs som hotfull av kristendomen, som skamfull under den viktorianska epoken och som oförståelig under det freudianska tidevarvet – klitoris representerade ju enligt Freud den ”omogna orgasmen”.

Det här är för fan inget nytt.

Elise Ottesen Jensen, RFSU:s grundare, tjatade om det här redan på 30-talet.

Då var det i och för sig tillgången till preventivmedel som var den viktigaste striden.

Och mycket längre verkar vi inte ha kommit. Trots att vi har obligatorisk sexualundervisning i skolorna sen 1955. 

Trots att den sexuella revolutionen är lika gammal som den kubanska.  

Den här krönikan borde överhuvudtaget inte behöva skrivas. Ändå måste den det.

För visst har vi blivit bättre. Åtminstone i teorin. Man förvägrar inte kvinnor att njuta av sex. 

I dag gömmer vi inte nyckeln. Men vi glömmer den förbluffande ofta.

Den kvinnliga orgasmen är en rättighet, men långtifrån en självklarhet.

Fortfarande får den betraktas som ett bonus. Kul när den inträffar och en ryggdunk och bättre lycka nästa gång när den inte inträffar. 

Går det så går det. Och alldeles för ofta går det inte.

Enligt Amelias nya sexundersökning är det endast 28 procent av kvinnorna som får orgasm varje gång de har sex. 

Motsvarande siffra för männen är 71 procent. Och en femtedel av kvinnorna får mycket sällan eller aldrig orgasm.

Statistiken är en spottloska på den svenska sexualundervisningen.

Har vi inte kommit längre på nästan 60 år? Vad fan är det vi har lärt ut? Till våra barn, till våra elever? 

”In och ut, in och ut och knyt kondomen efter sprut. Slut.”

Var femte kvinna går alltså lottlös från sängen. Eller lottlös och lottlös… det kan ju vara skönt ändå. 

Det hör man ofta. Avdramatiseringen av den kvinnliga orgasmen.

Som om sexet självklara slutstation inte vore att få komma, utan att ha lite mysigt.

En erotisk resa i Karin Boyes anda: ”Visst finns det mening och mål med vår färd, men det är resan som gör mödan värd”.

Såklart gäller den här orgasmrelativismen endast kvinnan.

Sexualitetens tideräkning börjar och dör ut med den manliga erektionen.

Tidtagaruret går igång när mannen stoppar in kuken i kvinnan och klockas av när han får sädesuttömning. 

Den markerar både början och slutstationen i en vanligtvis ganska snabb (sju minuter i snitt tydligen) och enkel resa, utan onödiga stopp däremellan.

Kvinnan då? Hon får skynda sig helt enkelt om hon ska hänga med.

Eller hoppa av någon station innan och vinka av mannen som fortsätter sin resa mot, i hans fall, den ofrånkomliga njutningens ändstation.

Och där somnar han, som han gjort så många gånger tidigare, bums, på den mjuka perrongen. Och lämnar en symbolisk lapp på ett fiktivt nattduksbord:

”Väck mig inte när du kommer – använd din egen nyckel”.