ÅSIKT

Är det verkligen mer tystnad vi behöver?

Svenskar älskar tystnaden – och dess autistiske lillebror ensamheten

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ann Heberlein pratar om vikten av tystnad i en essä i DN. I dagens samhälle med ett ständigt brus är tystnaden tydligen utrotningshotat. Men allvarligt, vill vi ha mer tystnad? I Sverige? Går det? Vi har ju blivit inskolade i tystnad. Vi har redan lärt oss att älska med ljuddämpare, att visa känslor med sordin.

Vi har en valt en tyst statsminister, vi lyssnar på P1 och vi får tala till punkt, och undviker på så sätt tjatter. Inga oväntade besök och inga telefonsamtal efter klockan 22, om det inte är till Fröken Ur. Prata inte med mat i mun och helst inte utan heller, kom ihåg att det är tigandet som är värt guld.

Att man ska bita ihop är också något vi alla vet, likaså att vi med en armslängd mäter ut vår integritet. I vår privatlivs yttermarker är våra sammanbitna tänder gränsvakter som kontrollerar att bara läten med visum släpps ut.

Så tysta är vi i Sverige att ett spanskt par från Madrid på besök i Stockholm blev glatt förvånade att man i centrala huvudstaden, under rusningstrafiken fortfarande kunde höra fågelkvitter. Något de menade var omöjligt i Madrid.

Nä, svenskarna, till skillnad från fåglarna och naturen, älskar verkligen tystnaden. Och dess autistiske lillebror, ensamheten.

Därför ingår i vår humana kriminalvård en lång tid på isoleringsavdelning. Att experter klagar på den behandlingen är för att de inte fattar att det är en ynnest att få sitta ensam och tyst.

Det är inte heller ovanligt att svenskar nu under semestern åker ut ensam till sin stuga i skärgården och tillbringar någon vecka i en tystnad som till och med skulle få en tibetansk munk att klassa beteendet som antisocialt. Eller varför inte flirta med galenskapen ensam på en vandringsled i Abisko? Bara svenskar kan njuta av ett så ljudisolerat liv. En argentinare skulle försöka bli uppäten av en björn redan andra dagen.

Men inte en svensk. Nej, han njuter unplugged.

Man skulle till och med kunna byta ut den svenska nationalsången mot en tyst minut. Det skulle vara mer representativt än den nuvarande – som för övrigt redan i andra meningen förhärligar tystnaden: du tysta, du glädjerika sköna!

Visst är tystnaden också viktig. Om vi förstår att den inte är en flykt från orden, utan en del av samtalet. En nödvändig paus, ett andrum mellan två väsentligheter. För utan tystnad har inte heller orden någon hierarki, tystnaden är den djupa dalen som tillåter bokstäverna sträcka på sig som en bergstopp.

Men all tystnad gömmer inte klokskap – tänk på det när ni ser Fredrik Reinfeldt systematiskt hålla käften varje gång det osar hett i debatten.

Ofta är tystnaden bara en feg flykt eller en oförmåga att prata om viktiga saker.

I Sverige har man länge tapetserat själen med äggkartonger, så att ingen ska höra att man lider, att man sjuder, älskar eller sörjer.

I det här läget behöver vi inte uppmuntra till tystnad, utan till mer väsentliga samtal. Vi behöver inte tysta bruset, vi måste överrösta det.