ÅSIKT

Socialdemokratin – den bedragne äkta mannen

Martin Ezpeleta: Så tog århundradets kärlekssaga slut

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Socialdemokratin är en bedragen man.

Han står i farstun med ett fång röda rosor i handen.

Och väntar på att hon ska komma hem.

Fortfarande tror han att hon ska ångra sig och återvända.

Han förlät henne 2006 när han hittade henne i sängen med sin värsta fiende.

Han hoppades och trodde att det bara var en olycklig parentes i ett annars troget äktenskap.

Men fem år senare är sängen fortfarande kall. Och hopplös bred utan henne.

Han kan inte gå vidare. Han vet inte hur det är att leva utan henne.

Var håller hon hus egentligen?

Ja, hon verkar ligga kvar i fiendens sängkammare…

Vem kunde tro att arbetarklassen skulle komma ut ur garderoben som en missunnsam, småborgerlig wannabee!? Hur kunde hon, efter allt han gjort för henne?

Han, som adopterade hennes bråkiga unge, LO, efter att de slutligen gift sig 1932.

Han, som har levt för henne, överröst henne med komplimanger och presenter.

Semesterersättning, löntagarfonderna och, som guldbröllopspresent 1982, Lagen om anställningsskydd. Den socialdemokratiska identiteten är odelbar från arbetarrörelsen. Historien, liturgin och retoriken visar på ett liv i symbios och visst trodde man att det skulle vara för alltid. Men när det kommer till kärleken är evigheten alltid provisorisk.

Och relationen förändrades.

Hon är inte densamma. Hon har slutat på fabriken och börjat på kontoret. Bytt ut löpande bandet mot löpbandet. Hon, som tidigare gick igång på det allmänna sparandet vill nu sitta och placera sina pensionspengar på börsen. Kallar sig medelklass och behåller så mycket hon kan, eftersom det är hennes tolkning av att solidariteten börjar med en själv.

Han har också förändrats. Lagt på både kilon och slips. Har högerprasslat i skattefrågor och under privatiseringsfyllan doppat snorren i näringslivet.

Men ändå: att det lilla ludret skulle gå och bli kär i någon annan kändes omöjligt!

Dessutom i honom! Den lismande snobben som pratar om välfärd och rättvisa!

När pajasen för några år sen började gorma om att han var det Nya Arbetarpartiet var det många som skrattade. Det var ju lika trovärdigt som en palestinasjal av Yves Saint Laurent! Men hon lät sig lockas. Och många satte skrattet i halsen.

Och trots att det står klart och tydligt för de flesta att frugan är upp över öronen förälskad i arbetslinjen och skattesänkningarna, hoppas många sossar på att det ska vara en otrohetsaffär och att hon snart ska komma tillbaka.

Det kommer inte att ske. Och det är grunden för den socialdemokratiska identitetskrisen: Socialdemokratin och arbetarrörelsen har glidit isär.

Visst kan socialdemokratin tillfälligt locka över henne till sin sängkammare. Hångla under valrörelsen. Kanske kan de bli provisoriska särbos. Eller kulbos. Men aldrig mer i vått och torrt. Aldrig mer tills döden skiljer dem åt. På valdagen 2010 lämnade hon in en formell ansökan om skilsmässa. Aldrig mer kommer han kunna vakna, sträcka ut handen och veta att hon ligger bredvid. Och därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände.