ÅSIKT

Var åtminstone ärlig om varför du inte ger till tiggare

Martin Ezpeleta: Tiggarligorna är bara en myt

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Häromdagen såg jag en tiggande man på Sveavägen, bara ett stenkast från Sergels torg. Han hade ett stort, smutsigt skägg och gamla, trasiga kläder. Ska jag gå efter mina fördomar placerar jag honom i någon gammal öststat.

Jag lämnade en tia i konservburken och gick vidare, men ångrade mig. Jag ville se om någon annan gav honom pengar. Och vem. På de 15 minuter jag stod där, klirrade det till tre gånger i burken. Gemensamt för givarna var att de alla hade utländsk bakgrund.

Jag kom att tänka på en ungersk man i 60-årsåldern jag träffade på krogen för några månader sen. Han var, enligt egen utsago, stormrik. Han bodde på Östermalm och inledde varje dag med en nubbe, parmaskinka och en massagesession. Ett bra liv, höll jag med om.

”Men jag växte upp på en soptipp i Budapest och jag inte glömt bort mitt ursprung”, sa ungraren gravallvarligt. Därför hade han alltid fickan full av småpengar. För att ge till tiggare.

”Ge alltid pengar till tiggare! Kom ihåg att det är bara tur som avgör i vilken familj du växer upp i och vilket liv du får!”. Han närmast skrek det sista, för att betona vikten av vardagssolidaritet.

Tiggeriet är obehagligt. Det är mänsklig misär alldeles för nära. Och det sätter vårt samvete och vår självuppfattning på prov. Det finns ingen distans, inget postgironummer som medlar mellan dig och lidandet. Ingen omtänksam världsförbättrare med rasslande sparbössa, inget öppet gitarrfodral, inga frälsningssoldater som går upp i falsett.

Det sitter en gammal man och vädjar till ditt hjärta.

Hur f-n kan du bara gå förbi honom?

För det gör du. Inte bara det. Du låtsas om att han inte finns. Du förnekar honom.

Jag märkte det då, att ingen ser en tiggare i ögonen. Men det är klart, blickar förpliktar. Det uppstår en närhet, vi svårligen kan bortse från. En verklighet mellan två ögonpar som vi måste förhålla oss till. Och vill ju inte göra det. Så vi tittar bort, för att slippa se mannen i ögonen och visa vår moraliska ynklighet.

Men vi kan inte ens vara ärliga med oss själva. För även om vi inte ger pengar, så behöver vi konstruera en anledning till det. Vår moraliska självuppfattning frontalkrockar med den brutala känslolösheten som innebär att gå förbi en lidande människa och inte ens unna honom eller henne en existens.

För att underlätta vår sömn, finns därför många kollektivt accepterade ursäkter till varför man inte ger pengar till en tiggare. Det mest spridda argumentet är att de tillhör tiggarligor.

Japp, det är stora tiggarligor som reser runt västvärlden och tjänar storkovan på det du tjänat ihop med ditt anletes svett. Jävla latmaskar!

Problemet med det argumentet är att det inte är sant. Tvärtom, undersökningarna visar att tiggarligorna nästan alltid är en bluff.

Likväl upprepas argumentet ständigt: Jag ger inte pengar till tiggare, för jag vill inte stödja en maffiaorganisation.

Vi, som inte kan se barnarbete bakom en t-shirt, trafficking bakom porrsajterna vi runkar till eller ens ftalater i plastleksakerna som våra barn stoppar i munnen, har däremot inga problem att genomskåda en internationell tiggarkonspiration; ligor som är ute efter vår solidariska, godhjärtade medmänsklighet.
 

Det är pinsamt. Visst kan du välja att inte ge pengar till en tiggare på gatan.

Men ha åtminstone ärligheten och modet att titta personen i ögonen och ordlöst förklara tydligt din ståndpunkt: Jag skiter fullständigt i dig.