Mitt hembiträde kallar mig señor Martin

CÓRDOBA. Jag är hembiträdesmissbrukare.

Mitt knark heter Rosita. Hon kostar 30 kronor i timmen och ruset varar en hel dag. När hon lämnat huset är hon kvar i kroppen. Jag blir hög av att se mitt golv, så rent att jag skulle kunna kissa på det och ändå använda det som urinprov.

Hon är beroendeframkallande.

Det är inget jag är stolt över. Rosita jobbar svart, hon är kraftigt underbetald och jag kan inte få henne att sluta kalla mig señor Martin.

Tro inte att jag alltid varit så här. När jag flyttade till Argentina för 15 år sen var jag som ni. Jag hade moraliska spärrar.

De släppte efter en månad med hembiträde. Visst, det var konstigt i början.

Att ha någon åtta timmar om dagen som städade, diskade, lagade mat, hämtade barn på dagis, plockade hundbajs, storhandlade, strök kläder.

Men jösses, så snabbt man vänjer sig!

Efter några månader förstod jag att jag hellre gjorde mig av med min sambo än mitt hembiträde.

Jag var fast, i lättjans drogträsk.

För det är inte den som mest behöver det som har hembiträde.

Utan den som kan betala för det. Jag kan det. Utan Rut-avdrag.

Vi har redan så stora inkomstklyftor i Argentina att Rosita måste jobba två månader för att tjäna lika mycket som jag gör på att skriva den här krönikan.

Trots att jag höjt hennes lön med 10 kronor i timmen.

Tror ni det kommer vara annorlunda i Sverige?

Tror ni att det är den utarbetade, ensamstående svenska mamman som kommer att ha en Rosita? Nä, hon har ju ändå inte råd. Är mamman svartskalle är hon ju själv kandidat att vara piga. Och när har en piga haft en egen piga?

Det är ju ett jobb som alla andra. Det hör man ofta folk säga här. Känns argumentet igen? Eller ”bättre det än inget jobb alls”. Så säger man också. Låter bekant, eller hur?

Ja, visst är det ett jobb. Men inte som alla andra. Det är en fullständigt unik yrkesgrupp.

Det är enda yrket där invandrarkvinnorna får jobb och är uppskattade. Kvinnor från Bolivia, Perú och Paraguay. Andra klassens medborgare. Samhällets sista trappinne.

Tror ni att det kommer bli annorlunda i Sverige? Tror ni svenska män kommer gå omkring och städa andras hem? Ha ha ha!

95 procent av hembiträdena i Argentina arbetar svart. Statusmässigt har yrket ingen motsvarighet. Många tycker att det ligger närmare husdjuren än ett annat yrke. Att vända burgare på McDonalds anses vara hjärnkirurgi i jämförelse.

Jag har flera vänner som sexdebuterade med sina hembiträden. Kvinnorna vågar inte säga nej, rädda att få sparken. Men blir de gravida får de sparken ändå.

Nä, det är inte ett vanligt jobb. Inte i Argentina och inte i Sverige heller.

Det är egentligen inte arbetsuppgifterna som är problemet, det är den ojämna relationen. Den så tydliga maktordningen. Jag känner den själv. Ingen annanstans blir klassklyftorna så tydliga som i ditt eget hem.

Ni kan, med rätta, säga att Sverige inte är Argentina. Men Sverige håller på att förändras. Inkomstklyftorna ökar, segregeringen ökar, de utslagna ökar. Svenskar har ingen moralisk immunitet, även om deras arroganta förhävelse ofta lurar dem att tro det.

I Sverige har man öppnat Pandoras ask, med eller utan avdrag. Man har redan ställt dörren på glänt till världens i särklass mest ojämlika yrkeskategori.

Jag har inga moraliska befogenheter att dra någon i öronen. När jag hör talas om Rut-avdrag vattnas det i munnen. Jag ser en vit linje på en blank spegel. Det här texten är ju en pundares bekännelser.

Rosita skulle inte hålla med mig om det jag sagt. Hon har yrkesstolthet. Hon har haft det ganska bra, sluppit knulla och blivit väl behandlad. För Rosita är det hon gör ett värdigt jobb. Bra att hon känner så.

Men när hon för en månad sen blev vräkt från garaget där hon bodde hade hon ingenstans att ta vägen. Hon knackade på min dörr klockan nio på kvällen och undrade om hon fick sova i trädgården. Naturligtvis fick hon stanna i huset.

När vi lagade middag den kvällen sa Rosita att hon kände sig obekväm av att sitta med vid bordet.

– Varför då, Rosita?

– Jag är mycket mindre värd än ni.