Sten Tolgfors är en cynisk mes

Det ser ut som ett tv-spel. Ett kikarsikte på skärmen som söker sitt mål. Soldaten är exalterad. Ber om – och får ett klartecken. Sen börjar avrättningen. Inte ens barnen skonas. Han verkar spela en bonusbana. Där allt ger poäng. Allt ska dödas.

Hur ofta sker det här? Hur många sådana här videoupptagningar finns det?

USA tiger. Såklart. Den här händelsen ledde inte ens till interna sanktioner. Det var ju inte ett brott, det var inget misstag. Det här är ockupationsmaktens modus operandi.

Reaktionerna kommer från omvärlden. I vissa fall så lama och patetiska, som den svenska försvarsministerns.

– Det är självklart extremt angeläget att i varje insats värna civila, säger försvarsminister Sten Tolgfors (M).

Är det allt du kan säga, din cyniska mes? Är det så regeringen fördömer en hänsynslös avrättning av civila? Vilken brist på ballar! Vill du veta hur ett fördömande låter, Sten Tolgfors?

Den 23 december 1972, i 24 graders kyla och mitt under den amerikanska bombningen av Hanoi, höll Olof Palme sitt jultal:

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Därför är bombningarna ett illdåd.”

DET, Sten Tolgfors, är ett fördömande. Den gången var det i Vietnam, men du behöver bara byta ut namnet mot Irak. Det är samma krig. Förödmjukelsens och underkastelsens krig.

Hur hade det låtit om det varit tvärtom? Om en irakier varit beväpnad, om det hänt i Amerika och de civila vore västerlänningar?

Jag skulle vilja klämma Sten Tolgfors små kulor mellan tummen och pekfingret och fråga: Hade det låtit likadant då?

Nä. Såklart inte. Västerlänningar är ju människor. Riktiga människor. Oskyldiga människor. Då hade vi fått höra om den irrationella terrorismen. Om behovet av gemensamma kraftansträngningar i kriget mot terrorismen.

Men hur kan vi ens bli förvånade över terrorismen? Vad trodde vi? Att västvärlden kan klampa in i och ockupera länder, döda urskillningslöst och sen förvänta sig att motparten inte ska svara med samma mynt?

Hur kan vi ens fortsätta se terrorismen som boven i dramat?

Är vi så blinda? Om vi dödar civila, varför skulle inte de göra det? Om vi inte kan fördöma en avrättning, varför skulle de göra det?

Att Sverige, som deltar i USAs ockupationskrig i Afghanistan, ska gå ut och öppet fördöma sina allierade är tydligen för mycket begärt.

Men då måste vi vara medvetna om att den största hotbilden mot rikets säkerhet inte finns bland några islamistiska tokstollar i förorterna, utan i den svenska regeringens utrikespolitik.