På nätet kan sverigedemokraterna ta av sig sin demokratiska mask

Förra veckan skrev jag en krönika om att man borde införa kvotering för att motverka den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden.

Det borde inte vara så kontroversiellt. Kvotering är ingen ny tanke.

Till och med Moderaterna är öppna för att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, för att stävja den diskriminering kvinnor är utsatta för.

Samma argument borde gälla den etniska diskrimineringen, som dessutom är mycket mer omfattande. Men där händer det saker.

Krönikan skapade våldsamma reaktioner.

Hundratals kommentarer och inlägg i bloggar, nyhetssajter och debattforum.

Flertalet gick ut på att angripa mig som person.

Jag var ”ett äckel”, en ”svenskhatare”, en ”apjävel” och någon som borde ”avrättas på ett torg”. Eller min favorit: ”Han har ett utseende jag bara sett hos grovt kriminella. Detta är ingen bra människa.”

Jag vet inte vilka de är. Vad de heter, varifrån de kommer eller var de bor.

Till skillnad från mig, är de ju alltid anonyma.

Men de verkar i alla fall ha en sak gemensamt: De ska rösta på Sverigedemokraterna i september.

Man blir inte klok på sverigedemokraterna. De efterfrågar debatt, kallar medier och journalister för fega och odemokratiska när de inte vågar lyfta upp integrationsdebatten.

Men när debatten väl dyker upp och de inte gillar åsikterna, förvandlas demokraterna till en hotfull mobb som vill lyncha debattören. Yttrandefriheten gäller bara ”rätt” åsikter.

Mig rör de inte i ryggen. Men de måste visas upp.

Det här är faktiskt också partiets väljare.

Och deras demokratiska värderingar sitter fast med bara kardborreband.

I bloggar och debattforum, som Politisk Inkorrekt och Flashback, kan de ta av sig sin demokratiska maskering och visa upp sitt verkliga tryne.

De är hycklare.

De säger sig avsky den politiska korrektheten, den som får folk att säga vad som förväntas och är socialt gångbart. Samtidigt är de själva mer politiskt korrekta än några andra.

I offentlighetens ljus är de ju aldrig främlingsfientliga. De är bara nationalister.

Därför är det så svårt att göra en journalistisk granskning av Sverigedemokraterna.

Inför en mikrofon eller en kamera förvandlas den verklighet man försöker beskriva.

Sverigedemokraterna blir något annat. Rumsrena.

Främlingsfientliga?

Nej, nej, vi har inget emot invandrare. Vi tycker bara att det är bättre att man tar in färre så kan vi istället ta bättre hand om de som redan finns här.

En del journalister har försökt sig på det. Granska partiet objektivt.

De har intervjuat partiledare och sympatisörer, lusläst Sverigedemokraternas partiprogram och rest runt land och rike för att träffa och prata med sverigedemokrater.

Och kommer ofta fram till slutsatsen att sverigedemokraterna inte är rasister, utan rädda nationalister, med en lite skev och osund kärlek till Sverige.

Man har i Sverige lyckats med konststycket att göra sig av med rasisterna utan att avskaffa rasismen.

Och finns det något som sårar Sverigedemokraterna så är det att bli kallade för rasister eller främlingsfientliga.

I samband med min krönika uppstod en debattråd på Flashback, ett forum där högerextremisterna gillar att hänga och beklaga sig över mångkulturen.

Efter många inlägg där man varvade ”äcklig spagge”, med ”vidrig kroknäsa”, ”låt oss leva rasrent” och inte ”med en massa äckliga rashybrider” konstaterade en av debattörerna ”att tro att svenskar är främlingsfientliga är en fördom”. Och fick såklart medhåll.

Det kan tyckas schizofrent. Men så är Sverigedemokraternas backstage, så är ”nationalismen” när inga kameror och mikrofoner finns i närheten och kardborrebanden lossnat.

Jag vet inte vad Jimmie Åkesson kallar invandrare när han sitter hemma och kollar på nyheterna eller sjunger snapsvisor med sina polare.

Däremot är det säkert att han behöver rösterna från alla rasister som ännu inte kommit ut ur garderoben. Därför spelar partiet hela tiden dubbelt: å ena sidan lugna etablissemanget och visa upp sig som ett demokratiskt nationalistiskt alternativ, samtidigt som man uppviglar och flörtar med de högerextrema krafterna.

För journalisterna som vill granska Sverigedemokraterna uppstår ett dilemma: åt vilket håll ska man rikta mikrofonerna?

Personligen tror jag att om man vill förstå lejonets beteende, ska man inte gå på zoo.

Man måste till savannen och se hur djuret beter sig i sin naturliga miljö.