Sluta dalta med arbetarklassen

Det finns ett jäsande problem i Sverige. Ett problem som media och politiker systematiskt tystar. Som ingen vågar ta upp, trots att statistiken talar ett entydigt språk:

Arbetarklassens överrepresentation i statistiken över grova våldsbrott.

Enligt en undersökning står arbetare för dubbelt så många våldsbrott som tjänstemän. Undersökningen är förvisso flera år gammal, men det finns inget som tyder på att brottsbenägenheten bland det svenska proletariatet minskat.

Siffrorna är föga smickrande för knegarna:

De våldtar oftare, de hamnar lättare i slagsmål och slår sina barn i mycket större utsträckning än tjänstemännen. Och inte bara det: arbetare super mycket mer, de kör rattonyktra och misshandlar sin hustru i större utsträckning än tjänstemännen. De har också högre sjukfrånvaro och vadar i bidragsträsket mycket oftare än småborgerligheten.

Det här är kalla fakta. Men varför vågar ingen tala klarspråk om det? Varför råder sådan tystnad i PK-media om den proletära brottsligheten?

Nu är såklart inte alla arbetare så. De flesta är ju hyggliga och ärliga. Tyvärr finns det en grupp som förstör för alla andra. Jag har faktiskt några vänner som är arbetare. Riktiga knegare i mamelucker som åker på husvagnssemester och kommer att stå vid löpande bandet till pensionen. Inte så kul, visst.

Men det gäller ju att bita ihop och göra rätt för sig. Precis som vi andra.

Min farsa är civilekonom, min morsa barnpsykiatriker. Hon ville att jag skulle bli pianist, eftersom jag hade så vackra och långa fingrar. Men jag var helt tondöv. Jobbigt. Men började jag snusa för det? Gick jag med i facket för att kräva det som andra tjänat in? Började jag kalla min flickvän för ”kärringen” och andra kvinnoförnedrande epitet? Drack jag hembränt och satte mig bakom ratten?

Nä, jag bytte ut pianot mot tangentbordet och skolade om mig till journalist. Och här står jag nu. Med en bra lön och ett prickfritt brottsregister.

Man kan om man vill. Och får lite krav på sig. Problemet är att vi har varit alldeles för lama med arbetarna.

Vad vi ser nu är konsekvenserna av 70 år av socialdemokratiskt daltande med proletariatet:

– Titta, LO tar sina första stapplande steg! Här får ni åtta timmars arbetsdag!

– Åh, Metall har fått sin första tand! Ge dem ett kollektivavtal!

– Äntligen har Kommunal blivit byxmyndiga! Då får ni LAS i present!

De har ju såklart blivit bekväma. Vi har curlat den svenska arbetarklassen. Arbetarna har inte fått lära sig att ta ansvar för sitt liv och sina handlingar.

Tyvärr är det ingen som vågar prata om vad som händer i våra fabriksfavelor, om den våldskultur som utvecklas vid det löpande bandet. Det politiska etablissemanget törs inte heller sätta gränser på fackföreningarna, som håller på att utvecklas till proletära brottssyndikat. Vi vet inte ens hur mycket den arbetarrelaterade brottsligheten kostar det svenska samhället.

Är det någon vits att ens skicka ner gruvarbetare i Luossavaara om allt de får upp därifrån går till att lappa ihop deras fruar, betala arbetarnas sjukpenning och förtidspensioner?

Det är dags att media och modiga politiker ställer sig den viktiga men obekväma frågan:

Har Sverige verkligen råd att ha så många arbetare?

Man bör också utföra medborgartest på arbetare, och syna deras värderingar i sömmarna. Hur är egentligen kvinnosynen i gruvsamhället Kiruna? Hur är arbetsmoralen hos LO-medlemmarna? Deras medlemmar har ju mer sjukfrånvaro än en hypokondriker med multipel skleros. Och varför gick inte fackföreningarna med i Pridetåget?

Kanske bör man också införa ett språktest. Arbetarbarn har visat sig ha tre gånger mindre ordförråd än akademikerbarn. Det är beklämmande, för man vet ju att när orden tar slut, tar våldet vid.

Vad är det för Sverige vi vill ha? Ett tryggt och jämlikt land - eller ett homofobt och våldsamt samhälle där man knappt kan gå ut utanför dörren utan att få en skiftnyckel i bakhuvudet?

Vi kan inte längre sopa problemen under mattan.

Sverige håller på att förvandlas till en Finlandsfärja.

Texten ovan kan tyckas absurd och nästan skrattretande.

Men så skulle det kunnat låta om Sverigedemokraterna hade utsett arbetarklassen till sin fiende – i stället för, som nu, muslimerna.