Var arga – men inte bara på SD

Författaren och journalisten Ingrid Sjöstrand skrev en gång: ”Elda under din vrede med maktens nyheter. Dämpa inte din smärta över livet som stjäls ifrån oss. Trösta inte din sorg över världen som våldtas inför våra ögon. Elda under din vrede.”

Det finns många i dag som eldar under sin vrede.

Det råder en upprorisk stämning i Sverige efter SD:s intåg i riksdagen. Redan dagen efter valet fylldes Sergels torg av människor som protesterade mot valutgången. Och demonstrationerna upprepades runt om i landet.

Aftonbladet dammade av ”Rör inte min kompis”-symbolen på valdagen och kampanjen ”Vi gillar olika” har redan samlat in över 300 000 namnunderskrifter.

Facebook-gruppen ”Sverigedemokraterna ut ur riksdagen – ja tack” har redan 145.000 medlemmar.

Människor är arga och bedrövade. Men snälla, elda inte upp all ved i samma brasa.

Slösa inte bort alla vedpinnar på SD. De förtjänar inte det. Det är inte de som skapat det hårda och kalla Sverige. De är bara det mest synliga och frånstötande resultatet av det.

Så lyft på blicken och rikta ilskan. Spar ved till våra etablerade politiker och partier. De har ett stort ansvar till SD:s framgångar.

För hur kan alliansen förespråka tolerans, samtidigt som de skapat en kultur som misstänkliggör utsatta människor? Och vad har Socialdemokraterna för trovärdighet – som ju för bara några år sen bedrev en etnisk häxjakt på apatiska barn?

Och hur ofta har ni hört Reinfeldt tala om integration? Hur ofta har vår statsminister besökt invandrartäta förorter? Nä, han har samma genuina ointresse för integrationsfrågor som sin företrädare Göran Persson, som i boken om sina tio år vid makten inte ens nämner integrationen. Integrationen har varit så lågprioriterat att våra politiker saknar grundläggande kompetens för att ens debattera den.

Därför har de inte ens velat ta debatten med SD. De har inget att komma med.

Så visst förtjänar politikerna er ilska.

Men se till så att ni behåller lite ved. Gärna en stor stubbe. Tänd eld på den och sätt er på den och fundera.

Vad har jag gjort för att motverka rasismen? Vilket är mitt bidrag till integrationen? På vilket sätt har jag försökt förändra min omgivning? Hur har jag engagerat mig för ett samhälle där människor möts på samma villkor?

För visst måste vi bli arga på oss själva.

Vi som vet att människor har lika värde, men inte lyfter ett finger för att se till så att det efterlevs. Vi som jublar för varje hundralapp extra vi får genom skattesänkningar, utan att reflektera över vem eller vad som nu fått mindre resurser. Vi som är lyckliga över att våra barn äntligen får välja skola, utan att reagera på att det finns dem som får nöja sig med vad som finns kvar efter att ni har valt färdigt. Vi som reagerar på den högljudda och folkvalda främlingsfientligheten – som är lätt att begränsa inflytandet på – men blundar för den tysta, anonyma och massiva strukturella diskrimineringen som drabbar hundratusentals människor i Sverige varje dag och som är integrationens största hinder.

SD är i riksdagen. De måste ut därifrån. Målet är inte bara att få bort SD – det vore ett jävla klent mål – utan att få ett samhälle där alla behandlas som svenskar.

Men det räcker inte med att protestklicka på nätet. Veden ni laddar ner på nätet brinner kort tid och förändrar väldigt lite. Vi måste engagera oss – i organisationer, på arbetsplatser, i skolorna. Vi måste ställa våra politiker till svars och rannsaka oss själva.

Elda under er vrede. Många brasor.