Klart att vi ska fira allt vi har gemensamt

Mona Sahlin sa en gång, i en intervju för tidningen Euroturk, att hon inte har någon uppfattning om vad som är svensk kultur. Vidare förklarade hon att det nog är detta som gör svenskar så avundsjuka på invandrargrupper.

Ni har en kultur, en identitet, en historia. Någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

Fredrik Reinfeldt, å sin sida, förkunnade efter ett möte i stadsdelen Ronna i Södertälje, att ursvenskt är bara barbariet.

Kanske är det därför inte så märkligt att nationaldagen är ny som helgdag, medan vi för länge sedan har accepterat föreställningen att hela landet måste ta helg för att en handfull social­demokratiska partifunktionärer vill slentriandemonstrera på 1 maj.
 

Ändå behöver man bara följa rapporteringen kring Saabs dödskamp för att inse att även svenskar har ett och annat gemensamt. Engagemanget handlar knappast om de hotade industrijobben, och absolut inte om någon rädsla för brist på bilar.

Det handlar om att många svenskar betraktar Saab som en nationalklenod, oavsett vem som äger företaget. Vi mäter våra framgångar utifrån hur det går för våra två bil­märken, på samma sätt som vi gör med våra internationella musiker, skådespelare och idrottsstjärnor.
 

För mig är det självklart att Sverige ska ha en nationaldag, eftersom det är ett av många uttryck för vilka vi är.

Det handlar om historia, men även om nutid. Det handlar om att fira sig själv, inte om att exkludera någon annan. Jag har aldrig deltagit i firandet på Skansen, eller vinkat åt kungen utanför slottet. Men för andra är dessa ritualer viktiga.

Själv tillbringar jag helst national­dagen i Stockholms skärgård. Något finare, eller mer ursvenskt, finns nämligen inte.