ÅSIKT

Jag sätter en slant på Eskil Erlandsson

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Nej, Maud Olofssons besked om att hon avgår kom verkligen inte som någon överraskning. Snarare var det ett efterlängtat besked. Och det skriver jag inte bara i egenskap av politisk motståndare till Centerpartiet. Det är ett känt faktum att hennes avgång varit önskad hos många framträdande centerpartister, däribland riksdagsledamöterna Abir Al-Sahlani och Fredrick Federley samt partiets studentförbund Centerstudenter.

När Olofsson nyligen firade tio år på posten som partiledare gratulerades hon av partiledarkollegorna i alliansen, som önskade henne tio år till. Det fanns inget skäl att tro att de menade vad de sa, konstaterade jag redan då. Sannolikt drog de i dag en suck av lättnad.

För trots att Centerpartiet gjort hyfsade valresultat under Maud Olofssons ledning så har de åtminstone sedan valet i höstas pendlat strax under och strax över 4-procentsspärren till riksdagen. Och hon har också länge känts trött och frånvarande, något som inte minst märktes i partiledardebatten i riksdagen häromdagen.

Ett besked i rättan tid alltså. Den stora frågan nu är förstås vem som tar över. Själv skulle jag nog sätta en slant på Eskil Erlandsson. Han sitter redan i regeringen och förkroppsligar i hög grad den stereotypa bilden av en centerpartist. Jag tror att det är vad partiets medlemmar i dag efterfrågar. En skarp konstrast mot den Stureplanscenter som under flera år fått påverka dagordningen.

Vad det innebär för det fortsatta allianssamarbetet är svårt att säga. Gissningsvis har det ingen större betydelse, mer än att C kan tänkas stärkas opinionsmässigt i förhållande till de tre andra partierna. I alla händelser skulle Erlandsson som C-ledare betyda att samtliga riksdagspartier leds av män (om än i MP:s fall delat med en kvinna).

Det är förstås inte enbart Centerpartiets ansvar att könsfördelningen bland partiledarna borde vara någorlunda jämn, men ett fattigdomsbevis för svensk politik vore det onekligen om riksdagsdebatterna framöver blir enkönade.

JONAS MORIAN