M är nya S

Det har nu gått nästan fem år sedan Moderaterna började kalla sig "nya arbetarpartiet". Med sitt rekordresultat i höstens val och med den uppgång som eftervalsmätningarna pekar på håller partiet även på att bli de nya socialdemokraterna, i betydelsen Sveriges klart största och dominerande parti.

Synovates mätning slår fast att alliansen är klart större än oppositionen, inklusive Sverigedemokraterna, och att Fredrik Reinfeldt kan titta ner på den ledarlösa socialdemokratin från ett avstånd av tio procentenheter. Jämfört med åtta år sedan, då Socialdemokraterna låg en hårsmån från fyrtio procent och Moderaterna strax över femton, är det en nästan overklig utveckling.

Men framgången har inte varit gratis för svensk borgerlighet. För åtta år sedan var Folkpartiet nästan lika stort som Moderaterna, och både Centerpartiet och Kristdemokraterna låg tryggt över fyraprocentsspärren. Men sedan alliansen bildades 2004 har inget av dessa partier noterat någon egentlig valframgång. De backade 2006, och de backade i år. Moderaterna må ha tjänat på alliansen, men för de tre småsyskonen har den varit kryptonit. Och som både metallurger och fotbollstränare vet: ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.

Ur ett strikt väljarperspektiv är det uppenbart vad som hänt. Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna brukade vara mittenpartier, klart till vänster om Moderaterna. När Moderaterna trampade in i mittfältet blev deras roller mer otydliga, och de har alla på olika sätt försökt gå till höger i hopp om att locka före detta M-väljare. Folkpartiet blev ett kravställande ordning och reda-parti, Centern utmanade den heliga arbetsrätten och Kristdemokraterna gick på jakt efter verklighetens folk.

Men dessa politiska produkter har kommit från ledningsnivån, och saknar egentlig förankring bland partierna medlemmar. Och inför åsynen av tre famlande och krympande borgerliga partier blir väljarna ännu mer attraherade av de trygga och stabila Moderaterna.

Det har tidigare funnits långt gångna planer på att slå ihop Centerpartiet och Folkpartiet. Som läget nu ser ut vore det märkligt om en sådan diskussion inte åter igen tog fart. Företag som håller på att konkurrera sönder varandra tjänar i regel på att fusioneras, och i just det avseendet skiljer sig inte näringslivet från politiken.

En sådan manöver skulle kunna ge Sverige ett mer renodlat liberalt parti, och samtidigt ge KD utrymme att ta för sig bland mer utpräglat konservativa väljare. Men med Moderaternas ökande styrka, och med Sverigedemokraternas och Miljöpartiets potential inom båda blocken, är det långt ifrån säkert att alliansen i befintligt skick klarar av att vinna ett tredje val. Oavsett Socialdemokraternas negativa formkurva.