Lovorden gav SD rätt

Man önskar att det fanns ett annat forum för avtackningar. För partiledardebatter inträffar inte varje dag och i dagens ägnades i stort sett all tid åt presentutdelande, lovord och skämtsamheter. För den som bänkade sig i akt och mening att få höra något om politik blev det en mager upplevelse.

Frånsett torftigheten i att betrakta mer eller mindre fyndiga presenter delas ut skapade avtackningarna dessutom en smärtsamt tydlig illustration av den världsbild och de anklagelser som SD brukar rikta mot övriga riksdagspartier – nämligen att de utgör ett i allt väsentligt sammansvetsat etablissemang. Att den anklagelsen i de flesta sammanhang inte stämmer ett dugg spelar föga roll när en partiledardebatt ser ut som dagens kramkalas. Den enda som verkade vilja bråka och debattera var Jimmie Åkesson.

Den märkliga stämningen har en naturlig förklaring. Dagens partiledardebatt var såväl Mona Sahlins som de båda miljöpartistiska språkrörens sista. Under våren lämnar de alla sina poster och det märktes tydligt på både Sahlins och Maria Wetterstrands respektive anförande. Det var inga inlägg i en debatt, det var avslutande linjetal. Mona Sahlin levererade ett klassiskt ”angripa regeringen-tal” på jobbtema. Anförandet var fullt av ganska vag kritik, men renons på egna idéer och förslag. Kanske för att sådana inte finns, kanske för att hon inte vill föregripa Socialdemokratins pågående förnyelse. Hon meddelade dock att jämlika samhällen alltid är bättre och att detta är ”häftigt”. Därefter fick hon beröm, blommor och presenter av alla utom Jimmie Åkesson, som i stället tackade Sahlin för inspirationen och förklarade att ”Sverigedemokraterna är en del av det arv Mona Sahlin lämnar efter sig.”

Maria Wetterstrand höll också ett finaltal snarare än ett debattinlägg. Hon skissade upp världens tillstånd och lyfte fram Miljöpartiet som svar på det mesta. Hon ägnade även en försvarlig del av sitt tack och hej-tal åt att med emfas angripa danska regler kring invandring och särskilt kring giftermål mellan danskar och människor av annan nationalitet. Att danskarna har extremt konstiga regler kring detta är välkänt, dock framstod det som något oklart varför danska lagar och regler granskades så ingående i den svenska kammaren.

Poängen var givetvis att lyfta fram vikten av öppenhet och mångfald, vilket Jimmie Åkesson genast högg på. I slutändan var det med andra ord Maria Wetterstrand som bidrog med att faktiskt skapa åtminstone lite debatt därinne. Man får vara glad för det lilla. Men jösses vad det behövs en opposition i den där församlingen.