Rätten att fota måste vara fri

Komikern Rowan Atkinson har sagt att ”Rätten att driva med nå­gon är mycket viktigare för ett samhälle än rätten att inte bli förlöjligad, eftersom det första är frihet och det senare förtryck”.

Även kränkningar bör omfattas av yttrandefriheten – alternativet är förtryck baserat på godtycke.

Ytterst få vill nog smygfotograferas i duschar, sovrum och provhytter. Men tänk på vad ett förbud skulle innebära för möjligheten att avslöja till exempel en intim krogkväll med en statssekreterare och en politisk journalist, hemliga lyxrenoveringar av offentliga tjänstemäns bostäder utförda av byggare som just fått fina uppdrag av kommunen, eller riksdagsledamöter på resa i Sydfrankrike – betald av ett oljebolag.

Och skulle nu lagstiftningen undanta journalister får vi en lag som bara gäller vissa medborgare. Då är risken stor att människor uppfattar journalister som särskilt privilegierade att få göra sådant andra inte får.

Eller ta den form av tv-underhållning som sker via dold kamera.

Greppet är gammalt, men alla varianter som ”Ballar av stål” eller ”Pensionärsjävlar” går i grunden ut på att människor smygfilmas i iscensatta situationer.

Nyligen visade det sig att Marcus Birro, som skrivit en uppmärksammad krönika efter att en rullstolsburen flicka först bett honom om hjälp och sedan rest sig upp och gått, i själva verket blivit utsatt för ett spratt av TV3-programmet ”Varning för barn”. Kul? Kanske inte. Men ska det förbjudas? Definitivt inte!

Yttrandefriheten finns trots allt inte till enbart för, som Jan Guillou snyggt uttryckt det, ”det smakfulla, det omdömesgilla, det mittenpolitiska lagom, det välformulerade, det intelligenta eller det sympatiska”. Vore det så enkelt behövde vi inte ha grundlagsfäst denna frihet.