Vi måste får vara i fred när vi vill

Rätten att vara hemlig, att ha ett privatliv, är en av de mest misshandlade rättigheterna i Sverige.

Vi övervakas som aldrig förr, och även om övervakningen ibland är högst rimlig är det ofta svårt att dra en exakt gräns mellan det rimliga och det orimliga.

Fartkamerorna på våra vägar har bevisligen räddat människoliv. Vi vet inte vilka, men vi vet att ytterligare några av oss hade dött om kamerorna inte hade suttit där, och avskräckt dem av oss som älskar att trycka lite extra på gaspedalen.

Uppenbarligen har vi dragit slutsatsen att detta är värt den eventuella risken att någon på Trafikverket använder kamerorna för att hålla koll på sin ex-flickvän.

Men på vissa platser måste vi kunna vara i fred för kameror. Rätten att få vara i fred på toaletter och i omklädningsrum tar nog de flesta av oss för självklar.

Men i lag finns ingen sådan rätt. Juridikdocenten Mårten Schultz har bland annat pekat på ett fall med en man som monterade en kamera på ett kafés damtoalett, och sedan filmade över hundra kvinnor i en situation som de allra flesta av oss betraktar som oerhört privat.

Mannen greps och åtalades, men friades eftersom det han gjorde inte är olagligt. Fallet är dessutom inte alls unikt.

Det är sådana handlingar som den nya lagen ska sätta stopp för.

Men hur går det då med pressfriheten? Ska politiker kunna fotograferas endast när de själva går med på, och vet om att de blir, fotograferade?

Nej, självfallet inte.

Förslaget lämnar öppet för så kallat försvarliga integritetskränkningar. Att fotografera makthavare är försvarligt, till skillnad från att fotografera toalettbesök eller barn i skolduschar. Förstår man inte skillnaden förstår man över huvud taget ganska lite om journalistik.