ÅSIKT

Därför har Ulf Brunnberg rätt

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Veckans mest avskydda person är nog tveklöst Ulf Brunnberg, som efter uttalanden om feminismen i tidningen Slitz till och med nallebombades häromdagen med feministiska budskap. I likhet med en annan avskydd man, diktatorn Lukashenko i Vitryssland. Trevligt. Verkligen. Oavsett vad man tycker om Brunnbergs åsikter är det ofräscht att man i en demokrati tar reda på hans privata adress och flyger och släpper grejer i hans trädgård. Och indirekt dessutom vill jämställa honom med Europas sista diktator. Iförd masker för ansiktet i den lilla film på Youtube de sedan släppte för att de inte vågar stå för tilltaget. Nä, det är inte humor. Det är dumt, omoraliskt och inget som hör hemma i ett land som respekterar yttrandefrihet.

Dessutom har Brunnberg rätt, förutom det osmakliga exemplet om den dödade fångvårdaren. Jag vill inte heller släpas ut ur en brand av en kvinnlig brandman. Om hon inte är lika stark som en man. Samma fysiska krav ska gälla för samtliga sökanden. Och kvinnor som vill vara hemma med sina barn länge mobbas faktiskt. Främst av andra kvinnor tyvärr.

Feminismen har gjort otroligt goda saker, från kvinnlig rösträtt och framåt. Och målet var från början att kvinnor ska ha möjlighet att göra det de vill. Att de ska få bestämma om de vill bli mammor eller inte, jobba, få utbilda sig och arbeta med vad de vill. Som till exempel brandman, militär eller polis. Kön ska inte vara ett hinder utan folk ska få göra som de vill i livet.

Men denna frihetsrörelse har nu förvandlats till en kravkampanj för 50-50. Hälften av dagisfröknarna ska vara killar, hälften av brandmännen ska vara brandkvinnor, hälften av styrelsestolarna ska upptas av kvinnor. Varför då? Om det nu är så att väldigt få kvinnor vill bli bilmekaniker eller militärer, är det verkligen ett problem? Så länge ingen hindras från att bli det de önskar för att de har ”fel” kön så borde feministerna vara nöjda.

För ”kvinnor” är nämligen inte en homogen grupp. Vi är individer. Med olika preferenser, idéer och egenskaper. Att ha möjlighet att göra vad man vill är målet, då har vi lyckats se alla människor som individer. Att jag som kvinna däremot skulle få särskilda inträdesprov eller kvoteras, då upphör vi behandlas som just individer och tvingas tillbaka in i kollektivet ”kvinnor”. Vi definieras då återigen utifrån vårt kön.

För Ulf Brunnberg har fel på en punkt. Problemet är inte att kvinnor inte får vara kvinnor. Utan att kvinnor inte får vara individer.

Rebecca Weidmo Uvell