ÅSIKT

Rebecca Weidmo Uvell: Nej tack EU – jag vill ta mig in i styrelser på egna meriter

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Rebecca Weidmo Uvell.
Rebecca Weidmo Uvell.

I veckan skulle EU-kommissionären Viviane Reding ha lagt fram ett EU-förslag om kvotering till bolagsstyrelser. Det drogs tillbaka i sista minuten. Men det lät som det brukar, våra svenska feministiska förkämpar säger samma sak. Minst 40 procent av styrelseledamöterna ska vara kvinnor. Som alltid är skälet att förändringen annars går för långsamt. Tvång är tydligen enda lösningen och de som står med tumskruvarna är politikerna. De företag som inte gör som politikerna vill hotas med böter och andra straff.

Nej, tydligen vet inte de som äger och driver företag hur man bäst sköter just detta. Utan det gör alltså politiker, med alldeles för långa fingrar och vars löner betalas av skattebetalarna – många skattekronor kommer från just privata företag.

Vi är inne på feministernas favoritgren. 50/50-samhället. Allt är orättvist tills kvinnor har hälften av allt och gör hälften av allt. Det räcker inte med att kvinnor har alla möjligheter att göra det de önskar i livet, vare sig det handlar om att arbeta som befäl i militären, sitta i regeringen eller vara vd i ett företag. Nix. Eftersom vi kvinnor är delar i kollektivet kvinnor och därför är helt utbytbara mot varandra ska vi ha hälften av allt.

Detta är det paradoxala i dagens feminism. En rörelse som syftade till att man skulle sluta betrakta kvinnor som en särskild grupp utan mäns rättigheter och att kvinnor i stället skulle betraktas som bara samhällsmedborgare, har förvandlats till just det man kämpade emot. Att ensidigt fokusera på könstillhörigheten ”kvinna” och rättigheterna man då ska ha. Och ser man kvinnor som kollektiv blir det logiskt att ta till särbehandling och tvång, oavsett om det gäller styrelser, föräldraförsäkringen eller antal elever på olika utbildningar. Argumenterar man emot är man del av den patriarkala strukturen, ett offer under glastaket. Man kan liksom inte tänka klart. Ett stackars litet kvinnligt våp i den tuffa mansvärlden.

Men vi varken är eller var ett kollektiv. Vi är individer. Med individuella egenskaper, förmågor och talanger. Vi är inte utbytbara mot varandra. Ta mig som exempel. Jag har en magisterexamen i företagsekonomi, gör nu karriär och har som mål att sitta i styrelser den andra hälften av min karriär. Men jag vägrar att komma dit genom särbehandling. För jag kommer att komma dit på egen hand. Precis som jag uppnått allt det jag hittills gjort. Och tydligen har det gått alldeles utmärkt för personer som Viviane Reding att komma till toppen utan vare sig kvotering, glassplitter i håret av ”glastaket” som hon uppenbarligen krossat. Tänka sig.

Rebecca Weidmo Uvell