ÅSIKT

Självklart får man sörja när nätvännen går bort

Hur reagerar man när någon man aldrig träffat dör?
Foto: COLOURBOX
Hur reagerar man när någon man aldrig träffat dör?
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Förra helgen läste jag i tidningen om en trafikolycka. En mamma och hennes lilla dotter dog omedelbart då de krockade med en buss på en halkig vägbana i närheten av Dorotea. Sonen blev svårt skadad. Jag minns att jag tänkte att det var fruktansvärt. Att jag reflekterade över att mamman var i min ålder. Och att jag sedan inte tänkte mer på den saken.

Så kvällen därpå loggade jag in på Twitter och det gick under några plågsamma sekunder upp för mig att kvinnan som dött i olyckan var en flitig twittrare, som jag följde. Som ofta kommenterade mina tweets. Hon var min vän på Facebook också, jag läste hennes blogg och hon läste min. Plötsligt var hon inte längre en nyhetstext i mängden. Hon var någon jag kände lite grann och kände för, trots att jag aldrig träffat henne. Och jag var inte ensam. Vi var många som plötsligt insåg att någon som var en del av vår vardag var borta för alltid.

Twitter var i sorg.

Det var en ny situation för flera av oss. Hur gör man när en människa dör som man aldrig har träffat? Har man ens rätt att sörja? Är det inte upp till de allra närmaste, de som känner henne ”på riktigt”?

Det skrevs flera bloggposter den kvällen, men de publicerades inte direkt. Många var tveksamma. Kan jag publicera? Kan jag skriva utan att trampa någon på tårna? Har jag ens rätt att uttala mig om en person som jag inte träffat?

Jag tror att de flesta blogginläggen publicerades.

Några tände cyberljus, något som andra tyckte var smaklöst. Somliga blev väldigt upprörda över att alla inte visade respekt för sorgen. Men också ilska är en naturlig sorgereaktion.

Med de allt större nätverk människor skapar på nätet kommer döden nära allt oftare, och jag tycker mig se att internet håller på att förändra vårt sätt att hantera döden.

De flesta av oss har lärt oss att döden är något privat som det inte ska pratas för mycket om. Det finns en rädsla för att komma för nära, och en rädsla för att såra. Ingen vill råka göra en sörjande människa ännu ledsnare. Men om man förlorat en syster, en dotter, en vän, vad kan möjligen vara värre, just där och då?

Tystnaden.

Att dela sin sorg med andra gör den inte värre. Det gör den lättare att ta sig igenom. Jag tycker mig se att framförallt unga människor som är uppvuxna med internet har nytt och annorlunda sätt att hantera dödsbud, de kastar sig in i den kollektiva sorgen utan att tveka som vi vuxna ofta gör. Och jag har förstått att de anhöriga till kvinnan funnit mycket stöd och styrka när de läser vad hennes nätvänner skriver om henne. Också de som stod henne närmast blir mindre ensamma i sin sorg.

Man har absolut rätt att sörja någon man aldrig träffat. Det är väl egentligen inte konstigare än att människor gråter när en stor statsman eller artist går ur tiden. Det är när jag tänker efter mycket mindre konstigt att man blir väldigt ledsen när en nätvän försvinner. Och det finns inget rätt eller fel sätt att sörja. Tolerans och respekt löser det mesta.

Döden är en del av livet, och internet ger oss nya verktyg att förhålla oss till den, som om vi använder dem rätt gör sorgen lättare att bära. Både för dem som står väldigt nära, och oss som finns lite på avstånd.

Sofia Mirjamsdotter