Får alla facebooka utom journalister?

För ett par veckor sedan fick medarbetarna på Sveriges Radio en policy för hur de bör uppföra sig i sociala medier, som Facebook, bloggar och Twitter.

Policyn gäller på deras lediga tid, för deras privata konton. Den är sorgligt omodern och tolkas av många som att SR helst skulle vilja förbjuda sina medarbetare att delta i konversationen på internet. Men av hänsyn till yttrandefriheten kan man inte göra det och skriver därför en policy som är direkt felaktig. Till exempel innehåller den faktafel gällande personuppgiftslagen (PUL).

Försvararna av policyn hävdar att det inte är något nytt, att public service alltid haft strikta regler för medarbetarna med hänvisning till att man ska vara oberoende och objektiv.

Precis. Det är inget nytt. Men vi lever i en ny tid. Vi lever i en revolution, internet­revolutionen. Den påverkar oss alla, direkt och indirekt och det är ett problem för ­public service-företagen i Sverige om de inte inser att det också påverkar allmänhetens syn på journalistik och journalister.

Det är inte bara så att folk förstår att också journalister är människor med egna­ åsikter och värderingar, vare sig de jobbar på kvällstidning eller inom public service. Det är också så att många efterfrågar de enskilda journalisternas egna åsikter, för att lättare kunna tolka och bedöma deras gärning. Att tro att journalistiken blir mer trovärdig bara för att journalisten låtsas inte tycka är att underskatta publiken.

Självklart finns det en poäng i att den som bevakar valet åt SR eller SVT inte skyltar med sin egen partitillhörighet, men ingen tittare eller lyssnare är väl så dum att den tror att journalisterna är helt åsikts­lösa? Och vad är problemet om en programledare i ett musikprogram på fritiden engagerar sig i Svenska kyrkan eller Djurens rätt och eventuellt bloggar om det? Framförallt – vad är problemet om en journalist oavsett arbetsplats skriver ner ­sina åsikter i form av statusuppdateringar på Facebook som är synliga enbart för vännerna?

Ett färskt exempel är reportern på Västerbottensnytt som kommenterade Sverige­demokraternas ord­förande Jimmie Åkesson, ­något som en kollega från Västerbottenskuriren snappade upp och gjorde en nyhet av. Statusen löd: ”Guu så sööt han e!!! han kan ju inte vara ond”.

Frågan är om det var allvarligt menat och ska ses som ett utslag av reporterns politiska uppfattning eller om det ska tolkas som skämtsamt nonsens till vännerna. Facebookprofilen är stängd och kan bara ses av hans vänner och jag ställer mig mer skeptisk till kollegan som outade ett privat meddelande än till reportern som skämtade till det.

Nätrevolutionen innebär att hela samtalsklimatet förändras. Samtal som tidigare fördes i slutna rum förs nu på nätet, ofta offentliga för vem som helst att ta del av. Gränserna mellan yrkesliv och privatliv flyter ihop. Journalister är också människor och måste få vädra sina tankar. Framförallt måste de få delta i det offentliga samtalet och tala med sin publik utan rädsla för att kliva över någon subtil gräns för vad som är okej eller inte att säga.

Publiken har också rätt till större insyn i ett företag som de faktiskt betalar för. Transparens är inte bara ett modeord, det är en nödvändighet för att den med licenspengar finansierade journalistiken ska behålla sin trovärdighet och sitt existensberättigande också i framtiden.