Twitter handlar om relationer, Mona

I somras träffade jag Mona Sahlin. Jag passade på att fråga henne varför hon slutat twittra, och hennes svar gjorde mig bekymrad. Hon sa att hon inte tyckte att hon fick fram sitt budskap ordentligt på 140 tecken.

Mona Sahlin har fullständigt missförstått poängen med Twitter. Och med sociala medier generellt, det märks inte minst när jag läser den rödgröna bloggen där Mona är en av fyra partiledare som bloggar. Den är tråkig, den är opersonlig och de som skriver kommentarer får ingen som helst feedback. Många hånar Twitter med argumentet att de inte är intresserade av att läsa om vad folk äter till frukost. Framförallt när man försöker tala om att Twitter och andra sociala medier som Facebook och bloggar faktiskt kan användas professionellt, så himlas det med ögon. ”Vad kan man få sagt på 140 tecken liksom?”

Sociala medier handlar om att bygga relationer. För att bygga relationer krävs kommunikation. Tvåvägs. I alla närmare relationer jag har diskuteras ibland mat. Sällan just frukostvanor, men jag skulle nog säga att större delen av de samtal jag har under en dag handlar om ganska banala saker.

En som förstått Twitter är Gudrun Schyman. För Gudrun Schyman kommunicerar med sina väljare, och potentiella väljare. Och med människor som säger att de aldrig i livet skulle rösta på henne. Schyman bygger relationer. Hon lyssnar på andra, och kommenterar vad andra säger. Hon deltar i pladdret om teveprogram och väder. Därför tycker vi som följer Gudrun Schyman att vi känner henne litegrann. Vi tycker oss ha en relation till henne och därför ökar trovärdigheten.

Centerpartistiske riksdagsmannen Fredrick Federley twittrar en hel massa. Han twittrar om hur han städar, shoppar, pyntar och lagar mat och blir bjuden på middag och dricker champagne. Inte för att det säger så mycket om vilken politik han driver, men det säger en hel del om honom som människa. Han konverserar med sina potentiella väljare, även om det råkar handla om att han nyss köpt godis. Det händer också att folk bokar honom som vigselförrättare på Twitter.

I de sociala medierna måste man också lyssna på andra, inte bara tala själv. Den som vill få ut ett budskap på Twitter kan lyckas väldigt väl med det, men inte om personen ignorerar tilltal. Det funkar lika dåligt på nätet som ansikte mot ansikte.

Mona Sahlin vill få ut sitt budskap. Utan intresse av att kommunicera, utan intresse av att veta vad andra tycker och tänker, utan att bemöta kritik. Det är inte så internet fungerar. På internet delar vi. Inte bara musikfiler, utan också idéer och kunskap. Ibland delas recept.

I valrörelsen 2006 hälsade Mona Sahlin på hemma hos ”vanligt folk”. Gissningsvis kommenterade hon då kanske nån inredningsdetalj, klappade någons hund och berömde bakverk hon bjöds på. Internet är precis samma sak. Så i den här valrörelsen kanske Mona skulle ta och använda sig av fikarummet Twitter för att samtala med väljarna, så att även dem hon inte hinner hälsa på får en chans att konversera med henne? Om både frukost och politik.