Därför behöver vi LOL, :-) och :/

Jag har haft en smileyfri vecka.

En vecka på internet utan att använda en enda emoticon. Jag trodde att det skulle vara problemfritt. Jag är innerst inne språkpolis och var länge motståndare till att börja använda små kolon och parenteser för att uttrycka saker. Länge fnyste jag åt känsloikonerna som spreds som ogräs på nätet.

Mitt argument var enkelt. Så länge vi haft ett skriftspråk har det använts till att uttrycka det mesta, inklusive känslor. Varför skulle jag plötsligt börja använda små löjliga gubbar för att förklara om jag var glad eller ledsen, i stället för att använda några av alla de ord jag kan?

Men man blir som de man är med, har jag hört. Och eftersom emoticons är en stor del av språket på internet började även jag. Nu för tiden går det av bara farten att trycka in en :) eller kanske en :/ i stället för att närmare förklara min sinnesstämning. Trots att jag innerst inne, som den språkpolis jag är, tänkt att det ser slarvigt, barnsligt och oseriöst ut. Trots att jag dagligen retar mig på andras överanvändning av känsloikoner.

Därför välkomnade jag en vecka utan smileys.

Det var inte så lätt som jag trodde. En viktig aspekt med internet och den senaste tiden explosion av socialt umgänge via skärm och tangentbord är hastigheten. Till skillnad från traditionellt skriftspråk, då ett brev skrevs för hand, skickades och tog dagar på sig att komma fram, eller när en tidning lästes av flera personer innan den gick i tryck, då en text vilade innan den skulle läsas av andra, är internet realtid. Som att faktiskt tala med någon, öga mot öga eller i telefon. På Twitter har man dessutom endast 140 tecken på sig att uttrycka det man vill förmedla.

Därför behöver vi emoticons.

Det är inte en försämring av språket. Det är utveckling. Jag insåg under veckan som gick att många helt vanliga meddelanden på Twitter där jag konstaterade något, kändes och upplevdes som sura, stela och trista. Någon uttryckte att det var som att bestämma sig för att inte le på en hel vecka. Därför kan en smiley för att visa att man är på bra humör eller skojar vara på sin plats då och då.

Om du inte på allvar försöker skämta genom ironi – då försvinner hela poängen. Tänk er om en ståuppkomiker vars skämt blir roligt just för att det sägs med allvarsam min skulle vifta med en ironiflagga för att gardera sig mot dem som eventuellt inte förstår skämtet. Ibland kan det vara lämpligt att ta risken för missförstånd, också på internet.

Det finns fortfarande inte någon som helst anledning att i löpande text som den här använda emoticons eller förkortningar. Ju fler som ska läsa en text desto mer korrekt bör den vara, om man vill bli förstådd. Räkna inte med att alla andra förstår vad lr, k, vg? eller LOL betyder.

Det brukar heta att det alltid är upp till avsändaren om ett budskap går fram. Det språk man använder bland sina närmaste är inte samma språk som krävs om man vill nå många okända.

Det viktiga är inte hur man säger, utan att mottagaren förstår vad man menar. Det är den enda regel man egentligen behöver, vare sig man är språkpolis eller dyslektiker.