8 mars – vad
gör vi nu, tjejer?

Hörrni tjejer! Är det inte lite fånigt att vi en dag om året ska tala om hur bra vi är och hur underordnade vi är? Kvinnor i dag gör betydligt mer än vad plikten påkallar men märkligt nog kräver vi inte vår rätt. Varför?

Vissa kvinnor vill inte bråka och utmana männen. Alva Myrdal till exempel trodde att bara kvinnorna visade sin kompetens skulle de få inflytande och viktiga poster. Men där hade hon fel. Själv var hon oerhört kompetent men stämplades som omöjlig.

Sedan kom idén om varannan damernas. Bara kvinnorna blev fler skulle de kunna påverka politiken. Inte heller det fungerade. De kvinnor som tog plats i regeringar och beslutande församlingar insåg snart att de hade kollektiva lojalitetsformer att följa. Det innebär att inte vara för drivande och inte ifrågasätta den rådande politiken.

Även de mer krigslystna kvinnorna såsom Grupp 8, Rödstrumporna och Fi misslyckades. Rödstrumporna föll på mållinjen och istället för att bilda eget parti lät de sig plockades upp av makten och blev utredare åt regeringen. De mer revolutionära kvinnorna skrämde mest andra kvinnor och sedan förlöjligades deras krav. Värst blev det nog när Tiina Rosenberg tyckte att kvinnor kunde heta Bengt. Då försvann Fi ut ur politiken.

Vad gör vi nu? Tror ni lösningen möjligen är att vi stället för kvinnodagen inför en mansdag?