Konsten att stoppa huvudet i sanden

Just nu pågår en sandlåde-debatt i sommartorkan. Det började förra veckan när Mona Sahlin och miljöpartiets två språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand slog fast att de aldrig någonsin skulle samarbeta med Sverigedemokraterna. Ekot hängde förstås på och har nu konfronterat socialdemokraterna med att partiet i Kävlinge faktiskt fått igenom sina förslag med hjälp av Sverigedemokrater. Verkligheten överträffar ofta dikten, men det i sig är inte det barnsliga.

Mona Sahlin.

Nej, fyraårsnivån i debatten står Mona Sahlin och språkrörens agerande för. De ska motverka att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen genom att sticka huvudet i sanden och låtsas som att de inte finns.

Orsaken är att de är dumma och inte alls har samma åsikter som dessa två partier. Usch fy, sådana vill inte vi leka med är deras huvudbudskap.

På dagis hade det funnits en fröken som sagt att man åtminstone måste prata med varandra och inte sitta i ett hörn och tjura. Det vore nog ett klokt råd även till partiledarna. Sverigedemokraterna kan inte tystas ihjäl eller mobbas ut. Det får motsatt effekt bland demokratiskt medvetna människor.

Det är bra om ansvariga politiker kan erkänna miss-lyckanden och möta fördomar i integrationspolitiken.

Framför allt förklara budgetens väsen, att en satsning på integration inte betyder att de gamla i vården får det sämre.